Språket som maktmedel

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om att Sverige inte alls är det mest jämställda landet i världen (som många tror) enligt Global Gender Gap-rapporten från Världsekonomiforum. Men jag får återkomma till det. 

För istället kom jag att tänka på journalisten och författaren Maria Svelands radiodokumentär ”Som en hora eller tio gånger jag kallats för hora” och på hur språket, vilka ord vi använder, speglar våra värderingar.

Hennes dokumentär utgår från att hon frågar flera olika personer om deras erfarenheter av att bli kallad hora (kvinnor) och erfarenheter av att kalla någon hora (män).

Man i 35-årsåldern, kvinna i 18-års åldern, man i 50-årsåldern, kvinna i 50-årsåldern, kille i 17-årsåldern och så vidare. Alla har de blivit kallade eller kallat någon för hora.

Maria Sveland ramar också in programmet med att berätta om de första tio gångerna hon själv blivit kallad hora; av pappan till en kompis när hon var liten, killar på skolan när hon var lite äldre, äldre män i hissen och killar och män på krogen som inte kan ta ett nej när de frågar om de får sätta sig ned. Så fortsätter det och så vanligt är det.

Tolv minuter och trettio sekunder in i dokumentären pratar en försvarsadvokat om ett mål som rörde en gruppvåldtäkt. Den unga kvinnan hade blivit runtkörd i Södertälje och tvingats ha sex med flera män. Försvarsadvokaten pratar om att kvinnan hade ett rykte om sig att vara en hora, och menar att om har man ett sånt rykte så måste det ju ligga nåt i det.

Inslaget får mig att hämta Katarina Wennstams böcker ” Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” i bokhyllan. De handlar om samhällets syn på våldtäkt och om gärningsmännen.

Jag läste dem en gång när jag var högt upp i svenska fjällen, i ett fantastiskt trevligt sällskap. Jag kommer ihåg att jag låg där i min säng, trött efter skidåkningen, lycklig och tillitsfull - tills jag läste de här böckerna. För inget blev sig riktigt likt efter det. Inget blev sig riktigt likt efter att ha läst hur rättsväsendet och killarna som begått sådana extrema övergrepp förklarade det, tyckte de hade rätt till tjejerna. Och advokater som vägde in rykten, kläder, syn på kvinnans sexualitet och moral som något helt annat än männens. Hur samhället inte alls står på de utsatta tjejernas sida. Och om tjejer som inte anmäler, vågar inte, orkar inte, eftersom övergreppen fortsätter in i rättssalen. Ingen borde någonsin behöva utsättas för det som dessa våldtagna kvinnor går genom. Att överleva det med tilliten i behåll...jag vet inte om det överhuvudtaget är möjligt.

Tillbaka till språket. Maria Svelands dokumentär utgår ju från det, hur vi använder ordet hora och hur det påverkar kvinnan som blir kallad det – språket som maktmedel.

Hanna Olsson, som arbetar med kvinnor i prostitution säger angående sitt språkbruk och möjligheten att påverka genom de ord vi väljer (tjugotre minuter in i programmet):

”[…] det är en sexuell aggressiv stark laddning i ordet hora. Jag använder "kvinna i prostitutionen". Och kvinna betyder i nästa steg, det är som du och jag, vi är också kvinnor. Ett sätt att riva ner murar mellan kvinnor att säga jag liksom du är kvinna, du befinner dig i en annan livssituation än jag men vi delar detta faktum att vi är kvinnor.”

Så det är klart att det gör skillnad.

För övrigt…

och apropå Maria Sveland, så hoppas jag alla som funderar på, på väg att skaffa eller har familj har läst hennes bok "Bitterfittan" om hur svårt det kan vara att leva jämställt och bryta normen. Jag håller med Katarina Wennstam om att det är en av 00-talets viktigaste böcker. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/katarina-wennstam-ska-det-vara-en-unge-till

För alla som upplever sig jämställda rekommenderar jag också starkt ”Det kallas kärlek” av sociologen och forskaren Carin Holmberg. Den fokuserar på hur unga par utan barn tolkar varandra utifrån de föreställningar som finns i samhället om vad som är kvinnligt och manligt. Så alla som är, har varit eller kommer vara i en relation var beredda att omförhandla idén om i vilken utsträckning de val ni tar är individuella och inte strukturella.

Se där – ännu en bok som skakar om grundvalarna vi tycker oss stå på.