23.2.11

Självreflektion en annan framgångsfaktor

[...] Reflektionsarbetet kan sedan fortsätta i resten av organisationen, det vill säga också till dem i beslutsfattande position. Tänk att ha en reflektionspunkt på varje möte med styrgrupp, ledningsgrupp eller styrelse – utifrån både deras reflektioner på den nivå där de arbetar men också med erfarenheter från arbetsgruppen. Så intressant!

Detta var ursprungligen ett gästblogginlägg hos Tema Likabehandling,  dock kan man ej nå inläggen längre så därför klipper jag in det nedan.

Läs även Tema Likabehandlings dagsfärska nyhetsbrev. Där nämns Unga in också under ”Alltfler unga helt utan stöd”.


Självreflekterande medarbetare en annan framgångsfaktor

Att arbeta fram en värdegrund i sin organisation och sedan verkligen leva den är en omfattande uppgift men också, som jag skrev i förra inlägget, en förutsättning för ett verkligt framgångsrikt likabehandlingsarbete.
Men hur kan man arbeta innan eller under tiden verksamheten gör det jobbet?

En första diskussion där man i arbetsgruppen sätter ett gemensamt mål med likabehandlingsarbetet är en början. I Unga in enades vi om att vi vill bredda möjligheterna för deltagarna som kommer till oss och inte begränsa dem på grund av föreställningar baserade på kön (eftersom vi i Unga in arbetar specifikt med jämställdhetsintegrering).
När målet är satt så ska varje beslut, möte och aktivitet genomsyras av det. Och det här kan man starta med direkt eftersom arbetet alltid, oavsett om det finns en värdegrund eller inte, är helt beroende av var och en som arbetar i verksamheten.
Varje medarbetare kan då välja att reflektera över sitt språk, sin roll, sitt bemötande och sina beslut och fortsatta möten i arbetsgruppen kan grunda sig på de reflektionerna. Det här kräver mod och öppenhet från alla medarbetare och ett respektfullt och lyssnande diskussionsklimat.
Som en förlängning kan samma reflektionsarbete fortsätta i resten av organisationen, det vill säga också till dem i beslutsfattande position. Tänk att ha en reflektionspunkt på varje möte med styrgrupp, ledningsgrupp eller styrelse – utifrån både deras reflektioner på den nivå där de arbetar men också med erfarenheter från arbetsgruppen. Så intressant.

Min erfarenhet från den coachutbildning jag gick på COPA visar att nedanstående självreflekterande frågor starkt bidrar till det egna lärandet och att det är ett bra sätt att också nå sina egna värderingar. Följande frågor är delvis direkt tagna från COPAs utbildningsmaterial.

* Vilka föreställningar om kön kom till uttryck i mötet/påverkade mötet? (Mina egna och den jag mötte.)

* Behandlade jag på något sätt denna person annorlunda p g a kön, etnicitet, sexualitet, ålder eller funktionshinder? 

* Vad är jag mest nöjd med i mötet?

* Vad lärde jag mig om mig själv?

* Vad kan jag göra annorlunda nästa gång? 

Jag garanterar att detta är kraftfulla frågor som bidrar till kunskap om sig själv. Dessutom sätter de även fokus på vad man själv tycker man gjort bra vilket är minst lika viktigt att dela med sig av till sina medarbetare.



21.2.11

Genom att leva våra värderingar skapar vi mening i vårt liv

Värderingarna är själva energin bakom våra mål och det som driver oss framåt.
Jag skriver om värderingar och samtalar med Carita Juselius på COPA.

Se hela texten på Tema Likabehandling


För övrigt är dagens tips Tanja Suhininas text Hej vit man.




18.2.11

Ungdomsstyrelsens insynsråd

Så har jag då varit med på mitt första möte som ledamot i Ungdomsstyrelsens insynsråd, ett uppdrag som jag blivit utsedd till av Regeringen. Uppgifterna på första mötet var att gå genom delar av årsredovisningen och få en överblick av hela verksamheten och sen att få veta mer om en del av de uppdrag som Ungdomsstyrelsen arbetar med just nu.
Insynsrådet företräder det allmännas insyn i myndigheten, så vår uppgift är just att ha insyn och ge råd. Eller som det står i skriften från Riksdagskansliet: ”Insynsrådet vid de statliga myndigheterna har en viktig uppgift. Insynsrådets uppgift är att utöva insyn och ge myndighetschefen råd. Det tillgodoser behovet a en demokratisk insyn och medborgerligt inflytande.”
Det var intressant och såklart viktigt att få veta mer om myndighetens verksamhet. Bland annat lärde jag mig att de har en hel del jämställdhetsuppdrag, bland annat Gift mot sin vilja och en hel del arbete för att förebygga våld mot unga kvinnor
Ett av flera projekt som genererat intressanta skrifter är ”Unga, sex och internet”. Sedan 2008 har Ungdomsstyrelsen ett regeringsuppdrag kring unga, sex och internet där de ska förebygga och motverka att ungdomar blir sexuellt utnyttjade på nätet. Rapporten ”Se mig – unga om sex och internet” är en forskningsrapport som bygger på intervjuer med unga. De har även tagit fram ett metodmaterial till skola kring hur man kan lägga upp lektioner och diskussioner kring ämnet.
Jessica, min engagerade vän som jobbar som högstadielärare i Gävle ringde mig en dag.
- Vad ska jag göra? Jag vill bara ta hem dem allihop! Hur ska jag få dem att fatta? Tänk vad de kan få se och vara med om som inte är nåt bra!
Hon hade pratat med eleverna om nätet och speciellt kring pornografi. Hon ville få till en diskussion där hon kunde förmedla vikten av att veta vad man själv vill, vad som är realistiskt, vad som goda värden och vad som är motsatsen. Hennes intention var att hjälpa dem se och vara kritiska, men hon visste inte hur hon skulle göra.
Metodmaterialet ”Ses offline” är framtaget för henne och alla andra som jobbar med unga.


Är man mer intresserad av nätet och hur man kan möta ungdomar på deras egna arena har Fryshusets verksamhet ”Nätvandrarna” tillsammans med Motala kommun tagit fram ett mer generellt metodmaterial ”Nätvandra – En instruktion till samtal med unga online” kring hur man möter unga på nätet. Skriften ger en bild av varför och hur man kan använda internet i sitt arbete med ungdomar.

13.2.11

Radical listening

Om vi vill förstå gängen och vad de säger så behövs en radical listening, menade David Brotherto på konferensen om extremism. Se även Ledarsidan i DN idag: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/se-lite-langre
Jag skrev genast ner begreppet. Det tilltalar mig och fick mig att tänka på Susanne Björkman som gör dokumentärer i P1 och hennes bok ”En lyssnares röst”. Den handlar om att lyssna uppmärksamt, utan förutfattade meningar, på det som är vid sidan av. Att lyssna även i mellanrummen.
Och det David Brotherto menar när han pratar om radical listening, även om han talar om gängen i New York, är faktiskt precis samma sak. Att låta människor komma till tals och gärna under en längre tid än tio minuter, en timme. Ambitionen hos Brotherto och Björkman är densamma, att följa och lyssna på människor för att få hela bilden.

Camila Salazar Atias berättade under andra dagen av konferensen om sin forskning om A.L.K.Q.N att hon under tre år inte mötte en enda medlem som skulle valt gänget om de hade haft ett val.
Det är en annan tanke som återkommer under konferensen – i vilken utsträckning människor har ett val. Egentligen. Alla vill vi vara någon och ha möjligheter i livet.
Arhe Hamednaca, socialdemokratisk riksdagsman, och jag pratade under lunchen om möjligheter för unga idag som står utanför vårt system. Arhe berättade att han varit i Rinkeby tidigare i veckan och träffat en grupp arbetslösa unga män från Somalia. De berättade historier om hur de blir bemötta som fick mig gråtfärdig, sa Arhe. De vet redan att de inte har en chans. Det är förutom en personlig katastrof också en samhällsekonomisk sådan. (länk sociaek bokslut)
Vi blev uppgivna där över pastasalladen och slutorden innan vi reste oss var att vi måste se varje individ för sig och att vi kan göra en skillnad där. Och att det är en politisk fråga. Samhället har ett ansvar att ta fram ett system som ger människor framtidshopp. Steg ett: Bemöt alla med respekt och lyssna på vad de har att säga.
Återigen, radical listening. Vi måste lyssna på de som de gäller, vad de ser, vad som händer med dem när de bemöts utan intresse, utan vilja till förståelse och utan respekt i våra system.
Camila drar parallellen till A.L.K.Q.N – vad är det medlemmarna får i gängen? Och hur kan vi ”replicate that in a non destructive way”? Det är samma sak i Rinkeby eller var som helst annanstans där utanförskapet finns och växer.

Så läser jag Nina Björks text i DN idag ”Vi är inte vårt marknadsvärde”, http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/nina-bjork-vi-ar-inte-vart-marknadsvarde
Med utgångspunkt från den tiggande kvinnan på gatan skriver hon om vårt ansvar som politiska människor och om att se alla människor som lika värda.
Minnas det gemensamma: sårbarheten, behoven. Den nakna hungriga kroppen. Och det är då vi måste veta. Veta att det är så oändligt mycket slump i var just jag hamnar på jorden, i hierarkierna, i historien. Veta att min rikedom inte beror på att jag har arbetat hårdare eller varit duktigare än kvinnans om sitter där utanför Konsum och tigger. Där det bara finns två faktorer som räknas . jag och nu – där finns inget verkligt politiskt tänkande. Politik är alltid vi, historia och framtid.”

Det får mig att tänka på det som Pelle Candal, från Exit på Fryshuset pratade om i fredags. Vår önskan att känna oss som någon, ”to feel empowered”. Han berättar om unga killar som han möter, som ännu inte har tatuerat in en swastika i pannan. Provokationen tar sig istället andra uttryck. Som att vägra gå undan för någon på gatan, som ett objekt. Och på det sättet känna kontroll. Som att som trettonåring höja armen och ropa Sieg Heil när ”vanliga” människor stiger av tunnelbanan. För den sekunden se rädsla i deras ögon och veta att just nu äger jag den här människan, för att jag gör henne rädd. Men såsmåningom räcker inte en sekund utan trettonåringen som nu är fjorton eller femton vill ha känslan av makt och kontroll oftare. Pelle berättar hur språket ger makt. Hur en kille i högstadiet vägrar erkänna att förintelsen ägt rum. Hur hans lärare blir mer och mer frustrerad. Och just då är han den viktigaste personen i rummet, för att äger läraren. Äger denne med orden.
Men sen, när orden tar slut. Ja, då är våldet nära.

Nina Björk: ”Den tiggande kvinnan [den provocerande trettonåringen, min kommentar] gör anspråk på mig, på mina pengar, ja. Men också på mitt minne om det vi har gemensamt. Också på min kunskap om det relativa i att jag står här och hon sitter där. I sin utsatthet gör hon anspråk på min känsla för politik och för ett samhälle. Men när denna politik och detta samhälle inte vill kännas vid sin uppgift? Inte vill minnas och inte vill veta? Då står vi där som enskilda individer, förtvivlat försökandes rädda vår egen existens. Och när dessa försök blir alltför uppenbara blir vi arga. Och rädda. Vi ser oss själva som vi är när vi inte är ett fungerande samhälle.”

Alltså, vad gör vi? Vi har i vårt samhälle idag många människor som inte känner sig sedda eller respekterade. Och som vi inte heller har några planer på att se. Ungdomarna i Rinkeby som Arhe berättade om, ungdomarna som kommer till oss i Unga in, alla de som föreläsarna berättar om under konferensen, de som Nina Björk talar om.

Ja för att börja någonstans, alla som möter dessa människor, i alla olika skepnader, ålder, kön, etnicitet, sexualitet: Lyssna dubbelt så mycket som ni talar, som Mars S. Hamm, beskrev det. Han har själv lyssnat på de som verkligen inte har något att förlora, dömda till långa straff på Folsom Prison i USA.

Lyssna på riktigt.




10.2.11

Konferens om extremism


Första dagen på konferensen ”Learning from others” om extremism på Fryshuset, som anordnas av Exit, CIDES, University of St. Andrews och British Council.
”A conference about how we can use our experience from working with one violent subgroup to another”, som det står i programmet. Konferensens deltagare och föreläsare är en blandning av forskare, aktivister, tidigare medlemmar av extrema grupper, polisen med flera.

Jag har lyssnat på föredrag om SÄPOs rapport om islamistisk extremism i Sverige idag, om neofascism i Italien, om extremism i Slovakien och terrordåd i Grekland och som sista föreläsare innan Top Boy med Teater Fryshuset var David C. Brotherto från CUNY, tidigare också mentor till Camila Salazar Atias som är verksamhetsansvarig för CIDES (se bilden).
Han redogjorde om orsakerna till förekomsten av en global gängkultur, med fokus på Almighty Latin Kings and Queens Nation (A.L.K.Q.N). Bland annat pratade han om den extrema urbanisering som pågår idag, när så många växer upp utan vuxna, om betydelsen av ”narcotrafficking” som en möjlig väg i vissa länder den enda vägen till att få en inkomst, om städer i städer – när de rika skapar stora områden där de lever skyddade och aldrig behöver besöka en favela eller andra fattiga områden, no-go areas, och på så sätt stänger ute ”farliga klasser”. På så vis blir gängen en parallell stat som står för försvar och skydd.

Och så den (självklara) men ändå briljanta idén att forskning måste ske utifrån ett holistiskt perspektiv – forska på gängen utifrån att de är människor och vill ha precis det som alla andra människor vill ha. Och ta med dem i forskningen, fråga vad de vill. Och fråga mer än i tio minuter eller en timme, följ dem! I motsats till att studera dem utifrån våld, sex eller någon annan variabel. Och precis på det sättet forskade Camila Salazar Atias under 90-talet på Latin Queens i New York, alltså kvinnorna i A.L.K.Q.N – mycket intressant.
Och då ser man att A.L.K.Q.N gör just det som liberala stater uppmanar till: Do it yourself!
Här skapar de egna samhällen med egna socialsystem, gemenskap och tillhörighet. Det är okej när medelklassen ska göra det, men inte de här marginaliserade grupperna, menar David.

Imorgon fortsätter konferensen med fler föreläsningar med personer som jobbar på fältet och programmet utlovar även en del personliga erfarenheter.

Det skulle vara intressant med ett genusperspektiv på frågorna. Exit hade under en period en kvinna anställd som hade personlig erfarenhet av vit makt rörelsen, och hennes historia annorlunda jämfört med männens. Hittills har två diagram även visat jämförelse mellan kvinnor och män i kontexten kring våldsbenägenhet. Ces´t tout.

Idag publicerade även DN debatt http://www.dn.se/debatt/vit-makt-vald-ett-lika-stort-hot-som-islamisk-extremism
en artikel av Robert Örell, verksamhetsansvarig på Exit och Birgitta Ohlsson, EU minister, som även inledde konferensen.


8.2.11

Gästbloggar på Tema Likabehandling

Idag hade vi besök av Marcela Mella-Rinderud från Tema Likabehandling för att berätta om hur vi jobbar med jämställdhetsintegrering och tillgänglighet i Unga in. Från och med idag och två veckor framåt ska jag gästblogga på deras sida.Temat kommer vara samma som det är här på bloggen, med fokus på jämställdhetsintegrering och värderingsfrågor.
Tema Likabehandling är ett ESF projekt med uppdraget att samla in, analysera och sprida erfarenheter av likabehandlingsarbete i arbetslivet. De har en viktig uppgift i att försöka systematisera och sprida allt det bra arbete som görs i olika projekt både nationellt och internationellt.
Under våren kommer temagruppen ha jämställdhet i fokus och Unga in kommer vara med på flera olika konferenser och seminarier, bland annat som Tema Lika behandling är med och ordnar.


Det allra första gästbloggsinlägget var följande.


Att bredda och se nya möjligheter

2008 möttes Anders Carlberg, grundare av Fryshuset (http://www.fryshuset.se/) och Angeles Bermudez Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, på en gräsmatta i Almedalen. De pratade om de unga som inte finns i några av våra samhällssystem. Som inte jobbar, pluggar, är sjukskrivna eller får försörjningsstöd. Alla de som är någon annanstans. Vad kan vi göra för dem? Det var frågan som ledde till projektet Unga in (http://www.fryshuset.se/Fryshuset/fryshuset_unga_in.aspx) som idag finns på Fryshuset i Stockholm.
Vi har varit igång ett år nu och jobbar för att de som kommer till oss ska få möjligheter till jobb eller annan sysselsättning på lika villkor som alla andra.
Och lika villkor det innefattar rätt många aspekter, bland annat jämställdhetsintegreringen av projektet som är vad jag kommer att skriva om under de närmaste två veckorna här som gästbloggare. Men det innefattar också att lyfta den informella kompetens som alla människor har, allt det vi kan men som vi inte skriver in i ett traditionellt CV. Det innefattar att hitta samverkanssätt mellan olika aktörer för den unges bästa, möjligheten för dem som har arbetshinder av något slag att träffa arbetspsykolog, att jobba mot arbetsgivare och i alla sammanhang sätta den unge vi möter i fokus. Vi arbetar för att ta fram nya metoder och vi provar och utvärderar ständigt det vi gör. Också ur ett jämställdhetsperspektiv.

Under arbetet med jämställdhetsintegreringen har jag blivit övertygad om att ett väl genomfört värdegrundsarbete i organisationen, verksamheten och arbetsgruppen är en förutsättning för ett framgångsrikt och långsiktigt likabehandlingsarbete, där jämställdhetsintegrering är en del. Vi i Unga in har gjort en liten del av det arbetet.
När vår arbetsgrupp började diskutera jämställdhetsintegrering började vi i den kvalitativa delen, att problematisera våra attityder - det som i stor utsträckning handlar om de egna och verksamhetens värderingar. Alla läste delar ur ”Att göra kön” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100578525) av Ylva Elwin Novak och Heléne Thomsson, så att vi kunde föra en diskussion utifrån samma grundkunskap. Syftet var att vi skulle hitta en gemensam plattform att utgå från och resultatet blev att alla kunde enas om att vår uppgift är att bredda ungdomarnas val, oavsett våra egna åsikter och att alla som kommer till Unga in ska få samma möjligheter. Det är vår arbetsgrupps gemensamma värdegrund.
I praktiken betyder det många olika saker, i samtal med de unga, vid inbjudningar till rekryteringsträffar, föreläsningar och gruppaktiviteter, i kontakter med arbetsgivare, mentorer, samverkansparter – ja i allt arbete har vi som uppgift att inkludera alla på samma villkor, oavsett kön och vi måste hela tiden vara uppmärksamma på vårt eget bemötande.
Att sedan plocka ner det så att det blir konkret i det vardagliga arbetet är en annan sak. Och det gör vi just nu genom att utföra en 4R. (http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/08/00/62/eb622408.pdf)
Det är en metod som man kan använda för att kartlägga och analysera en verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv. Kartläggningen syftar till att besvara frågan: Vem får vad på vilka villkor? Och analysen som följer på kartläggningen ger svar på frågan: Hur kan vi förbättra?
Vi är just nu på steg två av fyra i genomförandet och siktar på att vara klara med en åtgärdsplan för förbättringar under mars. Detta ska jag berätta mer om under de följande två veckorna (vi har redan häpnat när vi tittat på nya delar av vår statistik), liksom en hel del tankar kring värderingsarbetet som jag är övertygad om kan kopplas nära, nära ett sånt här arbete.
´til later!

4.2.11

En av våra grundstenar: Vi arbetar för jämställdhet, jämlikhet och lika rättigheter

Tre dagar av Future Search är just avslutade här på Fryshuset. 87 personer som i tre dagar diskuterade, lyssnade i arbetsgrupper, tvärgrupper, intressegrupper.
Future Search är en processmetod som handlar om att man ska ha all kompetens man behöver samlad i samma rum för att bygga den framtid man vill ha. Så förutom anställda på Fryshuset så fanns också representanter för unga, statliga myndigheter, kommuner, näringsliv, donatorer, ideella organisationer och föreningar på plats.
Sandra Janoff, som är ledare för Future Search Network (FSN), ett internationellt nätverk som erbjuder planeringshjälp över hela världen till den kostnad som sponsoren har råd med, ledde processen. Hon berättade att metoden har sin upprinnelse I en önskan att göra det mesta av de möten vi är med på, och i en vilja att göra gott I världen.
Första dagen diskuterade vi en hel del kring historia, vår egna personliga, Fryshusets och samhällets historia. På den ena väggen skrev vi alla ner avgörande livshändelser i våra liv. Födelse, död, sjukdom, resor och studier var återkommande. Några hade flytt från sina hemländer, andra hade anhöriga eller vänner som dött och åter andra hade fött barn, slutat med sitt missbruk, pluggat utomlands. Det som var slående när så många händelser var samlade på samma ställe var att detta är, oavsett vem du är, vad vi alla präglas av. Vår uppväxt, vår familj, våra vänner, både svåra och mindre svåra upplevelser.
Det är viktigt att komma ihåg när vi möter ungdomarna, alla har vi med oss vår personliga historia som fört oss precis just dit där vi är idag. Och då kan ett jobb, en period av pluggande, ett dödsfall, en resa, en sjukdom vara avgörande.
Det måste vi ta hänsyn till. Liksom vi på Fryshuset måste veta vad som pågår i samhället för att kunna arbeta på bästa sätt och spegla, möta upp de behov som finns. Vikten av omvärldsanalys och vikten av nära kontakt med unga är avgörande.
Delar av den andra dagen började vi söka efter grundstenar, common ground.”If there is a common ground in this room we´ll find it”, försäkrade Sandra oss.
Och mycket riktigt. På förmiddagen den tredje dagen hade vi alla enats om ett antal grundstenar för Fryshuset. Och jag kan stolt berätta att en av dem var:
Fryshuset arbetar för jämställdhet, jämlikhet och lika rättigheter.
Utifrån våra gemensamma grundstenar formulerade vi sedan som ett sista steg konkreta handlingsplaner utifrån vårt intresse- och ansvarsområde. Vi diskuterade också kring vilka andra personer och/eller aktörer som behöver vara delaktiga i det arbetet och la in dem i våra handlingsplaner.
Spännande och krävande arbete var det. Och nu, nu är bara resten kvar.