Jag skrev genast ner begreppet. Det tilltalar mig och fick mig att tänka på Susanne Björkman som gör dokumentärer i P1 och hennes bok ”En lyssnares röst”. Den handlar om att lyssna uppmärksamt, utan förutfattade meningar, på det som är vid sidan av. Att lyssna även i mellanrummen.
Och det David Brotherto menar när han pratar om radical listening, även om han talar om gängen i New York, är faktiskt precis samma sak. Att låta människor komma till tals och gärna under en längre tid än tio minuter, en timme. Ambitionen hos Brotherto och Björkman är densamma, att följa och lyssna på människor för att få hela bilden.
Camila Salazar Atias berättade under andra dagen av konferensen om sin forskning om A.L.K.Q.N att hon under tre år inte mötte en enda medlem som skulle valt gänget om de hade haft ett val.
Det är en annan tanke som återkommer under konferensen – i vilken utsträckning människor har ett val. Egentligen. Alla vill vi vara någon och ha möjligheter i livet.
Arhe Hamednaca, socialdemokratisk riksdagsman, och jag pratade under lunchen om möjligheter för unga idag som står utanför vårt system. Arhe berättade att han varit i Rinkeby tidigare i veckan och träffat en grupp arbetslösa unga män från Somalia. De berättade historier om hur de blir bemötta som fick mig gråtfärdig, sa Arhe. De vet redan att de inte har en chans. Det är förutom en personlig katastrof också en samhällsekonomisk sådan. (länk sociaek bokslut)
Vi blev uppgivna där över pastasalladen och slutorden innan vi reste oss var att vi måste se varje individ för sig och att vi kan göra en skillnad där. Och att det är en politisk fråga. Samhället har ett ansvar att ta fram ett system som ger människor framtidshopp. Steg ett: Bemöt alla med respekt och lyssna på vad de har att säga.
Återigen, radical listening. Vi måste lyssna på de som de gäller, vad de ser, vad som händer med dem när de bemöts utan intresse, utan vilja till förståelse och utan respekt i våra system.
Camila drar parallellen till A.L.K.Q.N – vad är det medlemmarna får i gängen? Och hur kan vi ”replicate that in a non destructive way”? Det är samma sak i Rinkeby eller var som helst annanstans där utanförskapet finns och växer.
Så läser jag Nina Björks text i DN idag ”Vi är inte vårt marknadsvärde”, http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/nina-bjork-vi-ar-inte-vart-marknadsvarde
Med utgångspunkt från den tiggande kvinnan på gatan skriver hon om vårt ansvar som politiska människor och om att se alla människor som lika värda.
”Minnas det gemensamma: sårbarheten, behoven. Den nakna hungriga kroppen. Och det är då vi måste veta. Veta att det är så oändligt mycket slump i var just jag hamnar på jorden, i hierarkierna, i historien. Veta att min rikedom inte beror på att jag har arbetat hårdare eller varit duktigare än kvinnans om sitter där utanför Konsum och tigger. Där det bara finns två faktorer som räknas . jag och nu – där finns inget verkligt politiskt tänkande. Politik är alltid vi, historia och framtid.”
Det får mig att tänka på det som Pelle Candal, från Exit på Fryshuset pratade om i fredags. Vår önskan att känna oss som någon, ”to feel empowered”. Han berättar om unga killar som han möter, som ännu inte har tatuerat in en swastika i pannan. Provokationen tar sig istället andra uttryck. Som att vägra gå undan för någon på gatan, som ett objekt. Och på det sättet känna kontroll. Som att som trettonåring höja armen och ropa Sieg Heil när ”vanliga” människor stiger av tunnelbanan. För den sekunden se rädsla i deras ögon och veta att just nu äger jag den här människan, för att jag gör henne rädd. Men såsmåningom räcker inte en sekund utan trettonåringen som nu är fjorton eller femton vill ha känslan av makt och kontroll oftare. Pelle berättar hur språket ger makt. Hur en kille i högstadiet vägrar erkänna att förintelsen ägt rum. Hur hans lärare blir mer och mer frustrerad. Och just då är han den viktigaste personen i rummet, för att äger läraren. Äger denne med orden.
Men sen, när orden tar slut. Ja, då är våldet nära.
Nina Björk: ”Den tiggande kvinnan [den provocerande trettonåringen, min kommentar] gör anspråk på mig, på mina pengar, ja. Men också på mitt minne om det vi har gemensamt. Också på min kunskap om det relativa i att jag står här och hon sitter där. I sin utsatthet gör hon anspråk på min känsla för politik och för ett samhälle. Men när denna politik och detta samhälle inte vill kännas vid sin uppgift? Inte vill minnas och inte vill veta? Då står vi där som enskilda individer, förtvivlat försökandes rädda vår egen existens. Och när dessa försök blir alltför uppenbara blir vi arga. Och rädda. Vi ser oss själva som vi är när vi inte är ett fungerande samhälle.”
Alltså, vad gör vi? Vi har i vårt samhälle idag många människor som inte känner sig sedda eller respekterade. Och som vi inte heller har några planer på att se. Ungdomarna i Rinkeby som Arhe berättade om, ungdomarna som kommer till oss i Unga in, alla de som föreläsarna berättar om under konferensen, de som Nina Björk talar om.
Ja för att börja någonstans, alla som möter dessa människor, i alla olika skepnader, ålder, kön, etnicitet, sexualitet: Lyssna dubbelt så mycket som ni talar, som Mars S. Hamm, beskrev det. Han har själv lyssnat på de som verkligen inte har något att förlora, dömda till långa straff på Folsom Prison i USA.
Lyssna på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar