Mellan silversmide och matkassar

Min vän och kollega Anna var på ett mingel hos en silversmed. En smed som gör jättefina smycken som kostar mycket. Anna och jag har haft en del diskussioner om vilka som har mycket pengar och vilka som har lite. Vi har diskuterat filmen ”Play” och hur vi såg samma sak, vi har diskuterat hur ungdomar som grupp är diskriminerade eftersom så många pratar om dem i grupp, som att de är ett helt eget släkte. Vi har diskuterat föräldraskap och vikten av respekt och att lyssna på vad ungarna säger och vi har pratat om att det är skillnad på att jobba för en lön som man inte klarar sig på, och lön + bonus + pension, säg en och en halv miljon i påslag på ett år, som en del får.
Det är skillnad. Det är olika.

På facebook skrev hon så, efter att ha varit hos silversmeden på mingel:  
”En tusing för mycket. Medelålders man med bonusar, hjälp här.”

Morgonen efter skrev hon vidare:
[…nu fick jag ta del av Fatimas familjs ekonomi och tänker att silverarmband bara är löjligt. Och så kommer jag ihåg att jag åkte tunnelbana igår och att julvälgörenhetskampanjen inte handlade om att skicka getter till långt bort, utan nu istället matkassar till våra grannar. Det var då fanfan att inte alla barn ska ha mat. Hur kan vi misslyckas med det i ett land med så lite folk? Och så tänker jag, att alla rutavdrag skulle gå till gratis busskort till alla unga?...och så fortsätter jag att kastas mellan min girighet och solidaritet och hur ja skulle kunna bidra till en bättre lösning, men det är inte helt lätt tycker jag. Och då är jag tillbaka till ”medelåldersmannen med bonusarna” och tänker att det skulle vara lättare om han också vill att barn ska ha mat och gratis busskort. Ska du önska dig matkassar i julklapp?”

När vi promenerade in till stan i fredags, gick vi förbi en kvinna som tiggde. Och då pratade vi om det. Och jag sa att jag hade fattat ett beslut att det är okej att göra olika. Ge ibland och inte ge ibland. Att det är bättre att ge ibland istället för att inte ge alls.
Och då sa Anna att det handlar väl också om värderingar och vad är det för värdering vi lever om vi inte ger? Eller om vi ger? Man kan välja att inte ge för att man tycker samhället ska sörja för dem som har det svårt. Jo, men då bör man också göra något aktivt för det och inte bara inte ge för det gör ju inte skillnad. För i Stockholm idag är det inte lika många som tigger som i, säg, Bombay, för där kan man ju faktiskt inte ge till alla. Men vi kan ge till alla vi ser i Stockholm idag. Om vi vill.

Vilken sorts människa vill jag vara?Sara Stridsberg talade om det här på sitt egna sätt i sitt ”Sommar” i somras. Värt att lyssna på.