17.11.11

Alltså ärligt, nu räcker det

Okej, morgonen är seg, järnbristen som ska botas med naturmedel sätter in. Somnade sju igår kväll. Som tur är har jag massa kloka vänner och bekanta som väcker mig direkt när jag sätter på datorn, kollar facebook, bloggar och twitter. Tankarna susar, det börjar blåsa upp till storm snabbt som ögat.
Det går inte att fastna i ett gu vad det är synd om mig som är så trött, när jag läser, hör och får reaktioner kring att mäns våld mot kvinnor är ett kollektivt problem.
Jag blir tokig av människor som vägrar inse detta, som blir förbannade, hotfulla, klagande och obstinata när ämnet kommer på tal.
Det är väl ingen överraskning?! Det KAN inte vara en överraskning för någon?
Kristian Lundberg beskriver det klockrent i texten på Helsingborgs Dagblad (som följts av många intressanta artiklar). Hatreaktionerna mot honom går inte att ta miste på.
Jag bryr mig inte om ifall någon känner sig personligt kränkt och hotad av idén om ett kollektivt ansvar - för det förminskar och gör att själva problemet hamnar i skymundan: Mäns våld mot kvinnor är ett otroligt stort och överjävligt problem.
Därmed - självklart - inte sagt att alla män slår eller att mäns våld mot män inte är ett problem. Men nu handlar det inte om det.

Mäns våld mot kvinnor är inte i närheten av att upphöra eller minska.
Det finns en anledning till att det är ett av Sveriges jämställdhetspolitiska delmål: "Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet."
Det är ett av fyra delmål i vårt lands jämställdhetspolitik!
Ämnet är uppe till diskussion på olika sätt - tack Gode Gud för det. Och just nu har Turteaterns uppsättning som är baserat på Valerie Solanas SCUMmanifest väckt starka känslor. hatuttryck som tveklöst hör hemma i diskussionen kring våld.

Turteaterns affisch

"Sara unnar inte de som är arga över SCUM-teatern att sura mera."Turteatern i stockholm har satt upp en föreställning som bygger på Valerie Solanas SCUMmanifest. Detta väcker ont blod hos en del personer. Lyssna på Sara Hanssons dryga fem minuter om varför det faktiskt räcker nu apropå mäns våld mot kvinnor och om reaktionerna från förbannade män. Bland annat tar hon upp frågan om varför det blir en facebookprotest kring föreställningen men inte våldet som sker mot kvinnor varje dag. Tror bestämt att jag fått ett nytt radioprogram att följa, Tankesmedjan i p3.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=4802417

Svante Tidholm twittrade häromdagen på temat och vred perspektivet ett snäpp;
"Och i SCUM-debatten glöms det att det största Manshatet står män för själva. i datapsel, film osv torteras o mördas miljoner män av andra män"
och
"För att inte tala om verkligheten. Solanas misslyckades m att döda 1 man. Undrar hur många män som dödats av män sedan dess."

Nina Lekanders recension av uppsättningen kanske också kan intressera?
"[...]det har aldrig slagit mig att det skulle göra sig så MAGNIFIKT bra och, ursäkta svärandet, skitkul som teatermonolog. Och Andrea Edwards spottar, ryter och ryar ut texten lika magnifikt hon - i ett rasande tempo och inom en rytmiskt regisserad ram som inte lämnar publiken i fred för en enda sekund. Vi viker oss av skratt och applåderar impulsivt mitt i föreställningen, men hör vartenda ord ändå."
Läs hela recensionen här http://www.expressen.se/kultur/1.2623751/scummanifestet-turteatern

Idag (fredag 18/11 skriver även DNs Ingegärd Waaranperää om uppsättningen på Turteatern.
"Teatern har dödshotats för Andrea Edwards framförande av ”Scum­manifestet” från 1967. Manssamhällets talibaner skjuter från höften hellre än de ser föreställningen.
Synd, för det är lysande teater, stor konst. Om man är kvinna (vilket i grunden är vad det handlar om), ingenting alls att provoceras av. En ögontvätt, bara, som borde göras regelbundet. Total igenkänning, samtidigt totalt främmandegörande, så att det självklara blir synligt igen. Man kommer hem till ett hus som stått tomt över vintern, Andrea Edwards drar av möbelskynkena och visar att en stol är en stol."
Läs hela recensionen här http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scummanifestet-pa-turteatern

Och vill du själv gå? Boka här!
http://turteatern.se/scum-manifestet/

Fortsättning i Helsingborgs Dagblad
Jag har i tidigare inlägg länkat till artikelserien om mäns våld mot kvinnor i Helsingborgs Dagblad. Ann Lingebrandt fortsätter diskussionen:
"Mänskliga relationer, särskilt kärleksrelationer, är komplicerade saker. Man irriterar varandra, man sårar varandra, man provocerar varandra. Men i samma ögonblick som en knytnäve träffar hud upphör nyanserna. Det finns inte några ursäkter. Inget men."
Läs hela artikeln här http://hd.se/kultur/2011/11/09/radslans-blinda-flack

15 kommentarer:

  1. Jag har en manlig vän som flera gånger blivit slagen, fått sina saker förstörda samt att han har blivit lurad och utnyttjad på hundratusentals kronor av en och samma kvinna. Han får inte umgås med vänner utom då han ibland måste hålla sig borta från sin egen lägenhet som han själv har köpt, för att hon vill vara ensam någon vecka.

    Tar du som kvinna ansvar för det?

    SvaraRadera
  2. Jag hade en manlig kollega som blev falskt anklagad för misshandel av sin sambo (för att han ville separera). Han hamnade i häktet under en tid, vilket ger vissa konsekvenser för en tvåbarnsfar.

    Är du kollektivt medskyldig? Eller gäller den kollektiva skulden endast när man talar om mäns våld mot kvinnor?

    SvaraRadera
  3. Vet inte men som för denna diskussionen. Storstadsfolk? Vi i landsorten märker inte så mycket dessa slagsmål. Låter alltid så främmande. Vi gör annat roligt i stället.

    Alvin Stoltz

    SvaraRadera
  4. Ja, att kvinnor blir slagna av sin partner är ett allvarligt problem. Det är vi nog alla överens om. Däremot är vi inte överens om att "mäns våld mot kvinnor" är det som är problemet. "Män" slår inte kvinnor. De som slår kvinnor (och i ännu större utsträckning män) är personer som har olika psykiska problem. Ofta i kombination med alkohol/drog problem.

    Att kalla partnervåld för "mäns våld mot kvinnor" ÄR det som gör att det egentliga problemet hamnar i skymundan. Dels missar man alla män som blir misshandlade, och alla kvinnor som misshandlar. Men att bli anklagad för att vara en potentiella kvinnomisshandlare och våldtäktsman gör ju också att vi män går i försvarsställning. Hur skulle du själv känna om det hela tiden var stora rubriker i tidningarna om "kvinnors våld mot barn"?

    Genom att kalla det "mäns våld mot kvinnor" så utgår ni från att det är "män" och det manliga som är problemet, istället för att se till de egentliga orsakerna. Det finns även många kvinnor som slår, och det finns mycket forskning som tyder på att kvinnor initierar våld lika mycket (eller till och med mer) än män gör. Visst är kvinnor hårdare drabbade av partnervåldet, eftersom män generellt är starkare. Men denna forskning tyder ju ändå på att det inte är manlighet som är grundproblemet, och så länge man ignorerar det som kommer de flesta satsningar mot "männens våld mot kvinnor" att vara bortkastade pengar.

    Våld är sällan ett uttryck för att visa sin makt. Våld är nästan alltid en reaktion på en stark känsla av maktlöshet.

    SvaraRadera
  5. Hej,
    jag tänker att skillanden är om man erkänner att vi lever i ett patriarkat som maktstruktur. Och ser våldet som en del av den maktstrukturen och inte som enskilda handlingar. Gör man det så behöver man dels, inte ta det personligt, och dels, inte jämföra det med andra typer av misshandel, som att kvinnor slår män.
    Som jag skrev, att uppmärksamma det här strukturella, vitt utbredda problemet är inte att _inte_ uppmärksamma andra problem. Det är att sätta foklus på just det här specifika problemet. Och om man tittar på statistiken så är det svårt att inte hålla med om att det är ett extremt stort problem.
    Kristian Lundbergs artikel förklarar det på ett väldigt bra sätt tycker jag:
    http://hd.se/kultur/2011/10/27/vad-ar-vi-radda-for/
    Hälsningar Ellen

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Leif Persson blev för 50 år sedan, 14 år gammal, falskeligen anklagad för att var far till en något äldre flickas barn, trots att han inte ens haft samlag med henne. Nu, efter att ha fått hela sitt liv förstört av denna anklagelse, kan man med DNA-teknik konstatera att han inte är far till barnet. Persson kan inte få något skadestånd, eftersom den falska tillvitelsen för länge sedan är preskriberad, Han får nöje sig med den upprättelsen att han efter 50 år frikänns från faderskapet.
    Är du, som kvinna, beredd att ta något ansvar för Leif Perssons förstörda liv?
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13940231.ab

    SvaraRadera
  7. Anekdoter är inte singularformen av data.

    SvaraRadera
  8. "jag tänker att skillanden är om man erkänner att vi lever i ett patriarkat som maktstruktur. Och ser våldet som en del av den maktstrukturen och inte som enskilda handlingar. Gör man det så behöver man dels, inte ta det personligt, och dels, inte jämföra det med andra typer av misshandel, som att kvinnor slår män."

    Denna kommentar läser jag som: vi struntar i de enskilda handlingarna, och klumpar ihop allt dumt som män gör och kallar det för "patriarkal maktstruktur" så att vi kan anklaga alla män och strunta i de egentliga orsakerna. Dessutom kan vi strunta i alla manliga offer, eftersom de får skylla sig själva som är en del av patriarkatet.

    Vad jag vet så finns det inga bevis för att det finns något patriarkat. Feminister har tagit vissa symptom, ignorerat andra, och så säger man att alla symptom tyder på att det finns ett patriarkat och en könsmaktsordning.

    Ni tittar på de få procent män som har finansiell och politisk makt, och struntar i annan typ av makt. Ni "glömmer" också den betydligt större gruppen män som jobbar och sliter. Som kanske aldrig får träffa sina barn mer för att deras partner skaffat en ny "pappa" till barnen. Som är arbetslös och hemlös. Som tvingats offra ett år av sitt liv till slavarbete för staten. Som dör på arbetsplatser oftare än kvinnor dör pga partnervåld. Som begår självmord för att den psykiatriska vården är anpassad för kvinnor. Som drar in massa skattepengar till vård och omsorg, utan att knappt få något tillbaka. osv. osv. Genom att skylla allt på "patriarkatet" och "könsmaktsordningen", så slipper ni bry er om dessa män, för "kvinnor drabbas ändå alltid värst".

    Varför definieras alltid "manlighet" som något negativt som ska bekämpas, medan "kvinnlighet" alltid är positiv? Varför ignoreras de positiva drag som utmärker "riktiga män", t.ex. "beskyddande", "uppoffrande", "ansvarstagande", "styrka", "omtänksamhet"?

    Varför har jag som man större skyldighet att motarbeta andra mäns våld? Har du som kvinna större skyldighet att motarbete att andra kvinnor misshandlar sina barn? Har en muslim större skyldighet att motarbeta terroristattacker? Har alkoholister större skyldighet att motarbeta att andra alkoholister kör rattfulla?

    Vi har alla skyldighet att stå upp mot andra människor som gör fel, och att hjälpa andra som far illa, så fort vi får chansen. Oavsett vad vi har för könsorgan, hudfärg, religion osv. Men att anklaga någon för att de tillhör "fel" grupp kommer aldrig leda framåt.

    SvaraRadera
  9. Men du David. Det du nu radar upp som är orättvist för mannen i samhället som exempelvis att vården anpassad till kvinnor, mindre tid etc - förstärker ju bara mer att det är obalans. Varför inte bara styra upp jämlikheten på alla plan, strukturellt/ekonomiskt/tid/makt osv så behöver ingen vara i underläge och då kanske vi kan sluta prata om män som slår kvinnor. Du håller ju med om att det är obalans, varför inte kämpa för balans på samma sida - sluta bli martyr.

    SvaraRadera
  10. Svårt att låta bli att kommentera. Jag vet inte hur mycket tydligare kritiken kan bli så jag gör ett försök att samla det i en mening.

    * Kritiken som förs av män, är mot AGITATIONEN från vissa feminister, inte mot sakfrågorna som dem flesta generellt håller med om.

    Genom att kontinuerligt utesluta och dela upp grupperingar så verkar det som man söker konflikt, även med dem som egentligen håller med om att det finns problem.

    Titta på följande mening

    "Män har ett kollektivt ansvar för mäns våld mot kvinnor" - Detta ställer det en massa frågor hos läsaren, varför har mannen ett kollektivt ansvar och inte kvinnan? Varför gäller det bara våld mot kvinnor, istället för våld i allmänhet?

    Svaret på dem frågorna gör sedan saken än värre eftersom det bygger till viss del på den typ av värderingar som feminismen en gång försökte motverka.

    Här är ett annat konstaterande som inkluderar ovan som dem flesta ställer upp på.

    "Vi har alla ett kollektivt ansvar att göra vad vi kan för att motverka våldet i vårt samhälle"

    SvaraRadera
  11. Children are an extension of self, they are inalienable. The state is absolutely treasonous every time it violently steals children from their fathers. This is a sickness without parallel in the natural world. Lesser animals would not tolerate it, but fight in wild rage in the face of it. It is a fucking incomprehensible aberration that it even occurs among humans, and that society is not yet burnt to the ground in defiance. Steal a man’s children? Talk about man on fire. Good lord, technology has not civilized the heathens one bit. They attempt to justify the ludicrous ‘in the best interest of the children’. But in reality, in the face of child theft, anything is, indeed, justified.

    SvaraRadera
  12. "Men du David. Det du nu radar upp som är orättvist för mannen i samhället som exempelvis att vården anpassad till kvinnor, mindre tid etc - förstärker ju bara mer att det är obalans. Varför inte bara styra upp jämlikheten på alla plan, strukturellt/ekonomiskt/tid/makt osv så behöver ingen vara i underläge och då kanske vi kan sluta prata om män som slår kvinnor. Du håller ju med om att det är obalans, varför inte kämpa för balans på samma sida - sluta bli martyr."

    Kom över till vår sida istället! Om vi är martyrer så är det för att feminismen har förklarat krig mot en hel generation unga män och nyblivna pappor. Män som är uppfostrade till jämställdhet, och som inget hellre vill än att vara föräldralediga och ha bra relationer.

    Vi är era fiender nu. Och ju längre tid ni lyckas hålla kvar i de feministiska diskrimineringslagarna desto mer radikala kommer vi att bli. Vi kommer att jobba mot alla feministiska projekt oavsett, och fler och fler kommer att rösta på det enda politiska parti som inte är feministiskt. Ni har själva skapat denna situation, och ni är inte offren. Läs för all del Pelle Billings lilla manifest "Jämställdhet 2.0", han har visserligen inte mördat någon, som Solanas gjorde för att marknadsföra sitt manifest, men hans manifest är väl värt att läsa i alla fall. Men vi ser hur allvarliga brister i självkritik alla feminister har, så vi hoppas inte på er. Och vi tror inte längre på att jobba med er, så vi säger: Jobba för våra frågor, annars jobbar vi emot era frågor!

    SvaraRadera
  13. Feminist är ett misskrediterat begrepp idag.

    SvaraRadera
  14. Hej

    Håber du ka læse dansk. Kunne ikke lade være med at se hvad du skrev om SCUM teatret. Blev derfor nysgerrig efter hvad du mener om min holdning.

    Feminister og kunstnere pointerer at:
    1. Der er forske på kunstnerisk form og kunstnerisk indhold.
    2. SCUM manifesto er et litterært og ikke et politisk værk.
    3. Debatten er sund fordi at svenskerne lever i et patriarkat.

    Kritikerne påpeger at:
    1. Det legitimerer vold mod mænd
    2. Det er urimeligt at stockholmske gymnasieklasser inviteres (og eleverne dermed reelt tvinges ind og se det) da der er en del interaktivitet involveret (eleverne blev på forhånd opdelt efter køn og behandlet i overenstemmelse med ånden i forestillingen.

    Når jeg har bragt det på bane er det fordi at jeg synes at det illustrerer en meget uheldig tendens i den svenske debatkultur. Jeg synes at modstanderne af opførslen dummer sig ved at fokusere så meget på det direkte kunstneriskt udtrykte at det kommer til at handle om forskellen på kunstnerisk udtryk og kunstnerisk mening. Jeg bryder mig ikke om opførslen. Først og fremmest lanceres den via en sammenligning med afdøde mandlige berømtheders kvindefjendskhed. Dette får det at lancere gengivelsen af Solanas tanker til at virke forfriskende og alternativt. Når der så efterfølgende er lagt op til debat, er der allerede indirekte placeret en præmis om at mænd er priviligerede i forhold til kvinder pga. historiske forhold. Dette ser jeg som et udgangspunkt der forpurrer en sund debat.

    Hvorvidt mænd er priviligerede eller ej bør være en del af debatten, ikke en præmis for den. Hvorfor? Fordi at en indledende konstatering af mandekønnet som priviligeret kan medvirke til at retfærdiggøre en hvilket som helst nedgørelse af mandekønnet. Nedgørelser kan i min optik aldrig retfærdiggøres.

    Til opførslen er der knyttet et ekstra element: Når man køber billet skal man angive sit køn. Det skyldes at mænd og kvinder placeres over for hindanden. Først kommer de kvindelige tilskuere ind og placeres i magelige stole, hvor de tilbydes bær og goodies. Derpå kommer de mandlige tilskuere ind og henvises til noget mere primitive klapstole. Dette sker under applaus fra de kvindelige tilskuere. Mændene tilbydes ikke noget, men får rette projektørlysene i mod sig. Skuespillerinden (det er en monolog) henvender sig til mændene som 'abehjerner'. Efter en rum tid starter selve opførslen, hvor skuespillerinden i store dele af tiden vender ryggen til mændene og henvender sig direkte til de kvindelige tilskuere. Efter opførslen er der debat.

    Hele dette ekstra element bør næsten kunne anes på forhånd af de besøgende. Dog gør det sammen med den førnævnte præmis at debatten efter min mening har et usundt udgangspunkt. Hvis man som mand føler sig krænket i situationen, vil man næppe bryde sig om at erkende det, for "det har kvinder jo været vant til, så tag det som en mand."

    Dertil kommer invitationen af nærliggende gymnasieklasser. Invitationer er fine, men konsekvensen er at drengene i klasserne reelt ingen mulighed har for at sige fra. Hvis de prøver på det vil de blive opfattet som usolidariske med kvinder da "det har kvinder jo været vant til". De er reelt tvangsindlagt til offentlig kønsspecifik ydmygelse. Og spørgsmålet er om det nogensinde vil blive debatteret i den efterfølgende debat. Det er jo skamfuldt at være både priviligeret og usolidarisk.

    Men hvorfor tager jeg det ikke bare som et teaterstykke? Fordi at der netop bruges alle de subtle mekanismer. Det er jo en del af hele pointen at nedgørelsen ikke kun skal opføres men føles.

    Hvis man mener at mænd fortsat er priviligerede i forhold til kvinder bør man kunne debattere det åbent, og ikke gøre det til en præmis for selve debatten. Sidstnævnte er manipulation. Mener man at det er en selvfølge må man også kunne gøre rede for det. På den måde kan mænd og kvinder rent faktisk tale sammen og prøve at leve sig lidt ind i hindandens situation. Den nuværende svenske debat har derimod udartet sig til et gensidigt orgie i had.

    SvaraRadera
  15. Argumentet om at teateropførslen blegner i forhold til vold mod kvinder på tv, i de Sade - opførslen og i virkeligheden har 4 fejl:
    1. Det skelner ikke mellem fremvisning af vold og den direkte verbalisering af opfordringen om at udrydde et køn. Metaforisk eller ej.
    2. Det tager ikke hensyn til at der, såvel på tv som i virkeligheden begås mere vold mod mænd end mod kvinder. Det bemærkes dog ikke på samme måde fordi at volden oftest også udøves af mænd og fordi at mænd "ikke kan være ofre"
    3. De Sade opførslen handler vel om sadomasochistisk seksualitet - ingen gymnasie klasser er inviteret formoder jeg.
    4. Måske vigtigst af alt: Unge piger og drenge lever i en subkultur der er så radikalt forskelligt fra voksnes mht. kønsroller at det er absurd at kalde deres hverdag mandsdomineret. De er vant til at piger er bedre studerende som får højere karakterer. Jeg vil påstå at når man på daglig basis erfarer dette, så påvirkes deres opfattelse af køn. De er vant til at de dominerende piger hele tiden søges beskyttet af den voksne verden, mens drengenes problemer... jah de kan få en gang 'scum'.

    Underliggende for hele mit syn på denne sag er også at jeg mener at kunst ikke kun provokerer og beskriver hændelser og sammenhænge i verden(hvad den da også bør gøre), men også selv SKABER hændelser og sammenhænge i verden. Man kan beskrive ondskab, uden at udøve ondskab, men i dette tilfælde er begge dele sket. Og kløften mellem mænds og kvinders forståelsesrammer vokser. Trist.

    Angående citatet af Ann Lingebrandt om at når en 'knytnæve rammer huden ophører nuancerne'(underforstået at alt andet - herunder verbal vold - er ok):

    Nej! Krige startes med ord.
    Konflikter starter med had.
    Had starter med genereliseringer.

    SvaraRadera