Med all god vilja

En gång i tiden, för tjugo år sen närmare bestämt, gick jag på Röda Korsets folkhögskola. Den låg då i Mariefred, nära Gripsholms slott och kungens hjorthage. Det var en fantastisk tid. Både för upplevelsen att bo på en folkhögskola och bli så tajt med klasskompisarna som jag då blev, att varje dag bli serverad frukost och lunch, att leva som i nåt parallellt intressant universum där undervisningen handlade mycket om etik, moral och biståndsfrågor. Sen åkte vi på resor och jag valde Sierra Leone. Mitt mål: Bli en skrivande biståndarbetare.

Freetown, Sierra Leone

Igår träffade jag Pia Jertfeldt, en av de som arbetade som lärare på folkhögskolan när det begav sig – hon blev senare studierektor på densamma.  Hon är idag generalsekreterare på Social Venture Network (SVN), som är "ett internationellt nätverk av företag och organsiationer som vill förena affärsnytta med ett ökat fokus på socialt ansvar, god affärsetik och miljöarbete", och vi diskuterade möjliga framtida samarbeten mellan SVN och Fryshuset.
Förutom samarbete pratade vi också om tiden i Mariefred och jag fick chansen att berätta för henne att resan till Västafrika var en verkligt viktigt vändpunkt i mitt liv. För när jag väl kom dit, med all min goda vilja, så förstod jag att jag faktiskt inte hade något att bidra med. Jag hade inte tänkt på att jag behövde kunna något, ha ett yrke eller kunskap kring något annat som liksom inte redan fanns.
Det kan ju låta naivt och dumt. Och det var det ju förstås, naivt alltså. Så vilken tur att jag åkte iväg och fick den insikten. Och förstod att jag inte heller behöver åka till andra sidan jorden för att bidra.

Vilken möjlighet jag hade, att jag faktiskt kunde åka iväg. Jag var inte särskilt intresserad av att gå i skolan, varken i högstadiet eller gymnasiet och även om jag gick ut med fullständiga betyg fick jag läsa upp dem på Komvux senare för att komma in på den universitetsutbildning som jag sen ville gå.

Folkhögskolan är en viktig form av utbildning för många som inte riktigt passade in i den vanliga skolan. Här fick vi alla handlingsutrymme att lära på olika sätt, att utgå från nåt vi var intresserade av, att träffa lärare och andra som var engagerade i sitt ämne och villiga att hela tiden lyssna, diskutera och ta oss på allvar i våra frågor och funderingar.
Etik, moral, värderingar - möjlighet att ta reda på vad det är, hur komplex världen är och i detta fall, hur komplext det är med bistånd. Fast Sverige och alla andra länder gör det just med all god vilja. Men det räcker inte alltid. Kunskap, reflektion, goda värderingar, prestigelöshet och engagemang behöver finnas med. Som vanligt för att det ska bli riktigt bra. Och såklart - utgångspunkt från de som man vill jobba för. Att alltid ha det som riktlinje. Jag kommer ihåg ett exempel som vi fick studera under tiden på skolan, som var just ett komplext biståndsärende, men där slutsatsen ändå blev att de hade missat att fråga vad mottagarna ville ha.
Det är ju något för alla oss som jobbar med människor att tänka på - det är faktiskt ganska lätt att glömma bort. Och samtidigt så är det faktiskt mycket lättare att utveckla framgångsrik verksamhet för en viss målgrupp om vi vågar fråga dem vad de vill och sedan korsbefruktat det med vår kunskap och erfarenhet.

Pia berättade också om forna klasskompisar, som alla nu är runt 40 år och förstås mitt i karriären. Och om vi alla valde att gå just Röda Korsets folkhögskola då, när vi var runt 20, så är det förstås så att många fortsatt välja jobb utifrån sina värderingar. Så inspirerande!
Tänk vilket nätverk jag egentligen har, om jag hade kontakt med alla dem som jag träffade då. Vilka fantastiska trådar rakt in in i media, ideell sektor och näringsliv - Sverige är inte så stort ändå.

What goes around comes around. Så är det ju. Och jag är övertygad om att detta bara är början på så mycket mer. Som det brukar vara. Vad som helst kan hända.

För övrigt...
...och apropå värderingar – läs Frida Nilssons (redaktör på motivation.se) intervju med COPAs VD Carita Juselius om mod och vikten av en värdegrundsstyrd organisation. Läs intervjun här  http://www.motivation.se/coacha/ledarskap/lat-varderingarna-vara-levande-i-verksamheten

 

OBS! Viktigt!

”Men jag tog ett steg närmare den här kvinnan. Inte för nära. Rörde inte vid henne. Tittade inte på henne. Bara ställde mig bredvid henne. Den där mannen tystnade direkt. Det söker mig ännu.”

Läs författaren Mats Söderlund. Klockrent, självklart, välformulerat. Läs hela texten här
http://hd.se/kultur/2011/10/27/vad-ar-vi-radda-for/

Ledamoten rapporterar från Ungdomsstyrelsen

Foto: Claudia Torres

Jag har ju mitt hedersuppdrag som ledamot i Ungdomsstyrelsens insynsråd. Vårt uppdrag är att vara allmänhetens representanter och rådgivande till Generaldirektören. Förra veckan var det dags för höstens första insynsrådsmöte. Dessa möten är alltid intressanta och denna gång var det extra många diskussioner kring de punkter som fanns på dagordningen.

Vi fick en dragning kring ”När Var Hur En analys av ungas kulturutövande på fritiden” där en del tänkvärd statistik presenterades.  Bland annat visades siffror om musikutövande, att det är relativt jämnt fördelat mellan tjejer och killar under tiden i musikskolan. Men efter det sker en dramatisk minskning av tjejer som deltar i studiecirklar, som är det vanligaste sättet att fortsätta spela.
Vad betyder dessa siffror? Att tjejerna hittar en annan form som här inte finns med i beräkningen? Att tjejerna slutar spela och prioriterar annat?  
Den här och annan statistik i rapporten är viktiga också för att beslut om vilka verksamheter som ska stödjas i framtiden.

Förra gången den skriften var uppe på bordet så pratade vi mer om definitionen av kultur, denna gång handlade diskussionerna bland annat om svårigheten att definiera och mäta. Gårdagens mätmetoder är inte alltid så aktuella idag, liksom definitioner och gränsdragningar. Framförallt för att mycket ser annorlunda ut genom olika sociala medier.
En diskussion som även fanns med efter presentationen av deras senaste Fokusrapport, ”Fokus10 Om ungas inflytande”.

Traditionella mätmetoder i form av enkät i pappersform används fortfarande för att samla information från ungdomar. Men är det optimalt? Om inte, hur skulle man kunna göra det annorlunda?

Det är spännande att vi på sätt och vis står inför ett paradigmskifte vad gäller mätmetoder, informationsinsamling men även definitioner av vad som är vad. En fråga som ställs i Fokus 10 är frågan om ungas engagemang, t ex politiskt sådant. Men kan vi verkligen mäta det efter traditionella mått?

Under rubriken Inflytande i nya former? Står följande:
”En tendens som uppmärksammades redan iden stora maktutredningen från slutet av 1980-talet var att det svenska samhållet rör sig bort från den svenska modellens kollektivistiska medborgarideal och i riktning mot ett mer individorienterat ideal. En annan tendens som ibland förknippas med den ökade individualiseringen är att medlemskapet och aktiviteten i föreningar och organisationer minskat stadigt de senaste decennierna.”
(Fokus 10 – om ungas inflytande, kortversionen, sid. 39)

Och hur ska vi i det här sammanhanget tänka kring de sociala medierna? Kan politiskt engagemang också vara att agera i olika medier?
I vissa fall är det självklart så, se händelseutvecklingen i mellanöstern och Egypten, där till exempel twitter öppnade nya dörrar för kontakt och engagemang.
I DN i veckan (16/10) stod det om ”slackeraktivism” som exempel på 1. Utarmat politiskt engagemang och/eller en typ av engagemang som visst kan förändra och bör räknas.

I den fullständiga rapporten finns också ett kortare kapitel om sociala medier (kapitel 14).
Jag har ännu inte hittat vilket råd eller myndighet som har ansvaret för att täcka in just sociala medier och anar att det faktiskt är så att det finns en speciell institution till detta. Statens medieråd har visst intresse av området men inte specifikt att ta ett helhetsgrepp på alla sociala medier. Frågan kom upp för första gången för mig just i förra dragningen av rapporten av ungas kulturutövande, när man valt att inte ha med datorspel i rapporten.

Snälla ni, om någon av er vet mer om vilka som jobbar med just helhetsgreppet på sociala medier och unga hör av er till mig!

Om styrka och goda värderingar

Idag fick jag förmånen att lyssna på Nadins historia. Om hur hon vägrade inordna sig i hederskulturen, om hur hon fortfarande vägrar acceptera den kvinnoförtryck som finns i den. Om hur hon förlorat och återvunnit sina barn, om Elektras betydelse för henne. Om hennes liv idag, att hon kan leva sina värderingar fullt ut.

Så lyssnade jag på grundidén till Lugna Gatan, om passion och motivation. Om att skapa möjligheter och ge fler chanser än en enda, om drivkraft. Om att skapa verksamhet utifrån värderingar.

Jag är stolt över att vara en del av alla de verksamheter som vågar utmana och göra annorlunda.

Och jag är övertygad om att besöket från Norge på 51 personer som kom för inspiration, kände vår stolthet.

En ständig ström av orättvisor och kassa värderingar

Det finns massor att skriva om hela tiden som rör jämställdhet och jämlikhet.
Här dagens urval (hittills) med tack till Josefin Carnolf, Frida Nilsson och Gisela Jönsson för tips.

Petra Jankov Picha skriver idag i Aftonbladet: "Nej du behöver inte amma din bebis

[...]Många vittnar också om att deras val inte­ respekteras och flera har till och med nekats de tabletter som finns att ta om man vill stoppa mjölkproduktionen efter förlossning."

Läs hela debattartikeln här

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article13798770.ab

Herregud, jag kommer ihåg hur det var när jag födde min son 1995. Den naturliga moderligheten stod högt i kurs, och även om jag valde att föda på det som då hette ABC-kliniken, utan smärtlindring och i hemlik miljö, så ville jag faktiskt inte ha dåligt samvete för att amningen inte funkade. Men så indoktrinerad som jag var av att amningen var SUPERVIKTIG för alla möjliga olika saker, från vikten av närhet som tydligen bara kunde uppnås genom amning, till allergi var det en stor sorg när det inte funkade. Men sen när jag accepterat - vilka fördelar! Pappan och jag kunde dela på ALLT.
Toppen.

Erik Ullenhag, integrationsministern, kommenterar det faktum att nyanlända kvinnor hamnar allt mer utanför arbetsmarknaden:

"– Det finns en del som tyder på att vi har varit ganska könsstereotypa i hur vi har bemött en familj som kommer hit där man på tjänstemannanivå har känt att bara mannen får jobb så händer ju någonting, säger han."
Vågar man hoppas på en förändring?
Läs hela artikeln här

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nyanlanda-kvinnor-allt-mer-utanfor_6558979.svd

För övrigt

...så fick jag igår nys om att företaget msi haft lapdance på förra årets Dreamhack. Gisela Jönsson twittrade " Om jag hade en tonårig son skulle jag vara SÅDÄR förtjust i att han åker på LAN och så är det en jävla lapdancetävling"

Återkommer till det här, väntar på svar från Dreamhack.

Allt kan hända!

Började dagen med att besöka Södertörns högskola och diskutera möjliga samarbeten mellan Fryshuset och dem. Så intressant och inspirerande.

Att sammanföra teori och praktik på det sättet vi diskuterade gör mig övertygad om att allt är möjligt.

Vi träffade flera personer som på olika sätt hade koppling till deras erfarenhetsbaserade utbildningar, bland annat ”Interkulturell lärarutbildning mot fritidspedagogik” och hade givande diskussioner kring informellt lärande och erfarenhetsbaserad kunskap.

Tänk om vi kunde få möjlighet att till exempel göra ett metodutvecklingsprojekt tillsammans kring detta? Snacka om praktik och teori i ett perfekt giftermål. Bygga metoder kring hur vi synliggöra den informella kompetensen utifrån deras undervisningsmetoder som handlar mycket om reflektion kopplat till dilemman kring praktisk erfarenhet. Reflektioner som hela tiden också kopplar tillbaka till teori.

För övrigt

Så var jag på Unga Klara i fredags och såg föreställningen ”Uppfostrarna och de ouppfostringsbara”.

Fantastiska skratt, gråt i halsen, stilla intryck, tankar om makt och föräldraskap, hög igenkänning och lyckorus över att få vara en del av föreställningen.

”Hur är man en bra förälder? Och hur är man ett bra barn?”

Visst väcker det tankar. Och känslor.

Många situationer och repliker stannade kvar hos mig. Bland annat en scen när barnet höjer rösten mot den vuxne och säger: ”Du säger inte så till mig!”, en stund efter att tonårsmamman gjort detsamma till ett annat barn i affekt.

En så vanlig replik hos många, men omvänt vad betyder den då? Stannar vi som vuxna upp och lyder? Accepterar? Tar det till oss?

Knappast.

Eller den uppgivna pappan som höll sin dotter i ett järngrepp, fick henne att dansa, spela, vara vacker och ljuv. Och spela cp-skadad.
”Inför sina barn är man alltid liten.

Men man måste vara större än dem. Man måste var större än dem.”

Pjäsen ställer många frågor kring vad vi föräldrar ska ha våra barn till.

Se den.

Alla kan nåt

"Jag har aldrig träffat någon som inte kan nåt.
Det vore intressant att träffa nån sån; Idag ska vi träffa en person som inte kan någonting!"

Pelle Sandstrak delar med sig av sitt liv på mässan Working Life i Stockholm.
Vissa ord och fraser han säger fastnar. Han berättar om när han förstod att han kunde någonting. Professorn från Karolinska som konstaterade att han hade Tourettes och i hans tillstånd 97 % handikapp och 3 % hopp.

3% hopp! Vilken ocean av hopp för en som inte han trodde han hade nåt alls.

"Som en harpun i hjärtat", när han berättar om läraren Lillemor som var den första (och enda) som vågade ta i honom. Insikten hur viktigt det var, frånvaron av fysisk kontakt som han inte visste han saknade innan hon tvingade ner honom och med en tår i ögat sa att han inte skulle dö, att han hade så mycket att ge med hjärtat; "Det var inget övergrepp, det var ett ingrepp i mitt liv."

Och uppmaningen att våga gå utanför ramarna och lita till improvisation, integritet och intuition. För då kan vi rädda liv.

Feminist Ryan Gosling!

Ah - detta gillar jag - bloggen Feminist Ryan Gosling.

Jag skrattar högt åt kombinationen av bilderna och texterna imponerad av folks kreativitet, ni vet på det där sättet att man själv önskar man kommit på det. Så enkelt och så genialt!
Jag vill skriva ut flera stycken av dem och tapetsera hemma. Ytterligare bidrag till livets väsentligheter. Hmm...ska nog skaffa mig en vägg med mina kloka och roliga tavlor, utskrifter och bilder. Så får det bli. Samlat.
Ryan Gosling är en brittisk skådespelare som tydligen gjort en del bra feministiska uttalanden. Enligt källor på nätet så känner han till bloggen. Hoppas han är hedrad.

Igår var jag på Fotografiska här i Stockholm och såg två fina utställningar; Nick Brandts fantastiska djurbilder "On This Earth, A Shadow Fall", Helene Levitts foton från New York från 30-talet och framåt "Urban Lyrics" och en video av Joanna Rytel, "The Seal" som tar upp det tabubelagda ämnet om "kvinnor som tror det kan skada sitt barn i magen". Jag säger JA! till det som utmanar normer och tabun, särskilt som rör könsroller och familjebildning.

Framförallt blev jag tagen av flera djurbilder av Nick Brandt på grund av att de bryter mot normen hur man brukar fotografera djur. Jag blir ofta provocerad av djurprogram på film och TV eftersom de förmänskligar djur i en sådan extrem utsträckning, inte minst ur ett könsrollsperspektiv. Läser in både det ena och det andra i deras beteende och kopplar det till oss människor och vice versa, ofta med slutsatser som cementerar begränsande normer om män och kvinnor.
Så att få se en sådan här utställning som inte alls går på den linjen utan istället är könsneutrala var fantastiskt  intressant.

Om det obekväma i att vara kvinna och olycklig

”Det är en sak som jag inte förstår. Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni? ”

Läs Hanna Hellqvist på: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/3833

Mod att leva sina värderingar

Att jobba på Fryshuset är som att vara polis eller präst, tänkte jag när jag sitter och lyssnar på Cecilia Malmström under Forum för Eldsjälar. Hon pratar om vikten av förebilder för unga på temat preventivt arbete mot extremism.

Poliser och präster är ju hela tiden sitt yrke, bara för att du är ledig kan du inte vända bort blicken om du ser ett brott eller en människa i nöd. Det är ju en grundläggande del av ditt liv och vem du är.

Så är det också för mig som jobbar på Fryshuset, även om det hos oss inte finns någon officiell överenskommelse om det. Sambandet mellan våra yrken är att vi jobbar värderingsstyrt.

Eller så kan man istället säga att det är så för alla som vill leva sina värderingar.  För mina värderingar bär jag alltid med mig.

Det kan ju låta självklart det där med att inte vända bort blicken, ren medmänsklighet förstås. Men hur många av oss har inte gått förbi människor i nöd, gått vidare mot våra vänner, mot restaurangen, vad det än är vi ska göra. Jag vet att jag gjorde det senast igår. En ung flicka tiggde pengar och jag valde att gå förbi utan att ge henne några kronor. Vi ser människor i nöd hela tiden och väljer att inte agera.
Men det jag kan göra är att hela tiden våga reflektera och omvärdera, om jag inte gav pengar igår, kan jag, vill jag göra det idag? Vad betyder det att inte ge? Vad betyder det att ge? Kan jag ge något annat om jag inte vill ge pengar? Vilken sorts människa är jag och vilken sorts människa vill jag vara. (Lyssna på Sara Stridsberg sommarprogram där hon på sitt rika språk bland annat pratar om att inte ge
 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4548834 )

För att vara en god förebild krävs mod att se och ifrågasätta sina egna och andras svagheter och våga förändra. Det krävs civilkurage. För människor i nöd men också i vardagliga situationer – som att stå upp för en unge som blir dåligt bemött av en vuxen. Hur många gånger har man inte hört hur vuxna pratar till ungdomar och barn – på ett sätt som de aldrig skulle prata med vuxna?

Mod: är en personlig egenskap. En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget.

Mod är en av mina kärnvärderingar och för mig är det viktigt att hela tiden diakutera förutsättningarna för att vara modig. Vad är det att vara modig, orädd, visa civilkurage? 

Häromdagen sa jag till min nya bekant D att jag tycker han verkar orädd. Han funderade en kort stund och sen sa han: ”Jag är modig i vissa sammanhang. Jag säger min mening och står för den. Men om jag möter ett gäng supportrar som ställer till bråk ger jag mig inte in i fajten, utan då flyr jag hellre. Det är klart, om jag måste skydda någon annan en gång, då gör jag det, men annars flyr jag hellre än slåss.”

Modigt är inte alltid att slåss. Modigt kan vara att gå åt andra hållet.
Alla är vi inte som Roberto Saviano. Hade de allra flesta av oss ett sådant starkt rättspatos och civilkurage som honom, ja då skulle de andra vara i minoritet. På samma sätt som om alla i tunnelbanan skulle säga ifrån om någon blir trakasserad i vagnen, ja då skulle den som trakasserade vara i minoritet. Tystnaden är farlig.

Civilkurage: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.

Läste förresten en artikel om en person som blivit utsatt för flera hatbrott, hennes tips var att filma brott med sin mobil om man inte vill/kan/vågar gå in i till exempel bråket själv. 

Alla kan vi göra något. Alltid.

Här kommer Bodil Malmstens öppna brev till Saviano igen, om det är så att någon inte har läst den. Utdrag ur hennes bok "De från norr kommande leoparderna":

"Roberto Saviano - benvenuto till Sverige, tack för Gomorra, mille grazie, din bok kommer att bestå jämsides med Är detta en människa, av Primo Levi, Smärtan av Marguerite Duras, allt av Marcel Proust, Imre Kertész, Ryszard Kapuscinski, Kafka och Montaigne.

Tack vare dig vet vi hur världen fungerar från soporna till sidenkostymen. Och närr vi frestas, när vi står och tvekar vid prislappen på något lyxplagg hejdar vi oss för att tack vare dig vet vi det verkliga priset för Angelina Jolies vita sidenkostym.

Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademien sändige sekreterare – eternello contabile láccademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen.

Millissime grazie, låt oss får ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedes trygg.

Det handlar om den röda lilla stugan i skoogen, la piccola stuga rossa vid sjön med björkar susande sin milda sommarsång, gran och tall, blåbär och funghi porcini.

I hela vårt 1.571.930 kilometer avlånga Sverige står sådana välutrustade varma små röda stugor till ditt förfogande med stuprännor, vedkamin och dricksvattenbrunn på gården med pump.

Det är bara att välja: Småland – paese piccolo, Lappland, Dalarna eller Västmanland, Västergötland, Västernorrland – paesi västern spagetti, il buono, il brutto, il cattivo.

Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamouflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.

Självklart kommer det att, av strategiska skäl, i liknande röda stugor – casi rosso parallelli – finnas Roberto Saviano-kopior planterade för att vill abort dina förföljare i fucking criminali bombi di merda a la sopranos.

I din lilla stuga rossa, Roberto Saviano, kommer det att stå en utdragssoffa bäddad med hemstoppat vaddtäcke och på väggen ovanför soffan en bonad – piccola cadra textilico – med bilden av en röd liten stuga som den du befinner dig i och texten med korsstygnssöm broderad:

Borta bra med hemma bäst. A casa – känn dig som hemma hos oss Roberto Saviano, a casa som en son, fratello mio, en kusin, ett barnbarn – bambinobámbino.

Ett par små varningar bara, det här med rojalismen, om du finner monarkin omodern och principiellt odemokratisk – prego Roberto Saviano, håll det för dig själv, säg ingenting om det till svenskarna. För då blir det vad som i Sverige kallas för folkstorm och du har ju nog som det är.

En sak behöver du veta, yttrandefrihet är ett begrepp som i Sverige begränsas av svenskarnas förmåga till självcensur – competenza svedese censura se stesso totalissimo.

Bli inte förskräckt, vi kräver inte av dig att du ska lägga band på din medelhavsmässigt utåtriktade natur, bara hålla igen en aning – a la svedese – för husfridens skull.

En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom, det är vara vårt sätt att bekräfta någonting.

Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt i vår makt för att det ska fortsätta vara så.

Välkommen till oss, Roberto Saviano, benvenutissimo, dörrnyckeln ligger under förstutrappen, det finns frukost i skafferiet, sirapslimpa, Kalles Kaviar, Löfbergs Lila – espresso violetto timido – och Lätt & Lagom med omega 3.

Vi lämnar utelampan på så du inte snubblar, det är lätt gjort i det svenska mörkret som du redan har gjort så mycket för att iluminare och lysa upp.”

Kreativa människor i en kreativ värld

Teo Härén – framgångsrik föreläsare i ämnet kreativitet föreläste idag på Fryshusets ”Forum För Eldsjälar”. 

Herregud vad bra! 

Jag, som säkert många andra är skeptiska till saker som alla andra gillar. Teo och hans bror Fredrik blev valda till årets talare 2007 och föresläser flera gånger i veckan på olika konferenser.

Men jag säger bara det – har du chansen att lyssna på Teo Härén ta den!

Det han säger är mindexpanding, utmanande och extremt inspirerande.

Han berättar vad som är bra grogrund för kreativitet, utifrån kreativitetsforskning:

* Demokrati, så man vågar prata om sina idéer

* Jämställdhet, män och kvinnor tänker inte alltid lika

* Hög utbildningsnivå

Så vilket är det land som har bäst förutsättningar i världen sammantaget de här komponenterna?
Svar: Sverige
Och vilken stad i Sverige har bäst förutsättningar sammantaget de här komponenterna?
Svar: Stockholm

Alltså har vi möjlighet att vara världens mest kreativa människor!

Fatta vilken möjlighet.

Men det förutsätter att vi tänker annorlunda, tänker nytt, tänker kreativt.

Teo testar naturligtvis kreativiteten hos oss i publiken och på 45 minuter har han fått oss att öppna upp både hjärta och hjärna. Han får oss i publiken att känna oss glada, lite generade, sedda och samtidigt…inspirerade.

Teo utgår från två produkter; gin och tonic. Blandar man dem får man en tredje produkt: Gin och Tonic (ett svar). Man får också GT (ett annat svar). Vi nöjer oss i publiken, är smarta nog att förstå vad han är ute efter. Vi måste blanda våra kompetenser så att vi tillsammans får fram nya svar, nya metoder.

Men så fortsätter han. Vad får vi mer?
”Jo men vi får ju en drink”, ”vi får ont i huvudet”, ”skrumplever” och så vidare (Nu känner vi oss smarta, NU har vi fattat).

Men så säger han: ”Tonic säljs i petflaskor. Nu har Gin också börjat säljas i petflaskor.”

Ingen, verkligen ingen, hade tänkt på flaskan.

Hans poäng är att vi kan missa det som är precis framför oss. Hans poäng är att kreativitet är fler svar, fler lösningar – fler sanningar.

Och just där tänker jag ”Hur tusan ska jag öva upp mitt sinne så jag är mer kreativ, hur ska jag öva ännu mer på att ta bort övertygelser och hinder som står i vägen för min kreativitet?”

Hemma har jag coachande frågor, Marianne Williamssons ”Our Deepest Fear” och ”The Four Agreements” (Be Impeccable with your Word, Don’t Take Anything Personally, Don’t Make Assumptions, Always Do Your Best) - så att ha något som rör kreativitet uppsatt hemma skulle verkligen vara en till pusselbit av hur jag vill leva.

Så – Teo sa ”Maila mig, maila mig om ni vill ha tips, övningar och bra länkar i ämnet.”

Sagt och gjort. Jag kan dela tipsen här sen när jag får dem.

Till sist berättar han om deras senaste projekt: www.ideasisland.com.

Fantastiskt.

Jamen varför inte? God morgon med nya perspektiv!