Ja till mångfald – men varför?

”Alla vill främja likabehandling i arbetslivet men argumenten ser olika ut. Vissa lyfter att mångfald ger kreativa och lönsamma arbetsplatser. Andra betonar istället att det är en mänsklig rättighet att bli likvärdigt behandlad.”

Detta var utgångspunkten på dagens frukostseminarie ”Ja till mångfald, men varför?” arrangerat av Tema Likabehandling.

Till kaffet och frukostsmörgåsen fick vi lyssna på och senare delta i ett intressant samtal mellan paneldeltagare och deltagare. Amanda Jackson från Swedbank Group, Per Unckel, landshövding Stockholms län, Anna Isaksson, fil dr i sociologi och Fredrik Eklöf, ledarkspskonsult med mångfald och genus som huvudområde, stod på scenen. 

Anna Isaksson från Halmstads högskola berättade om sin avhandling ”Att utmana förändringens gränser” som handlar om förändringsarbete, partnerskap och kön med Equalprogrammet som exempel. Hon har bland annat tittat på föreställningar om förändring i utvecklingspartnerskapens texter och vilka motiv som framträder bakom visionen mot diskriminering. Hennes forskning visar att det är definitivt mer vanligt att tala om vikten av mångfaldsarbete utifrån tillväxt och lönsamhet istället för perspektivet mänskliga rättigheter. En annan sak hon sett är att det i talet om tillväxt förutsätts att det finns skillnader och olikheter mellan till exempel män och kvinnor, föreställningar som snarare reproduceras än utmanas.



Anna isaksson, fil dr Halmstad Högskola

Frågor och reflektioner från publiken tangerade också det temat, risken att reproducera samma skillnader som vi egentligen vill jobba bort. Och vad menar vi egentligen med mångfald? Risken finns att vi utgår från att vissa personer ska bidra med olikheter för att skapa just mångfalden och att vi ser dessa olikheter framför att se personen för dennes färdigheter. Att utgå från att blanda personer från olika diskrimineringsgrunder och tro att vi på så sätt skapar en kreativ och lönsam mångfald kan snarare göra att vi reproducerar normer kring detta.

Den här något…kluriga frågan får mig att tänka på det som jag skrev om i ett tidigare inlägg om toleranspedagogik kontra normkritisk pedagogik läste i Tema Likabehandlings genomgång av likabehandlingsarbete inom ESF projekt. Där framkom det till exempel att många projekt fortfarande strävar efter att förändra individerna så de passar in i strukturerna istället för att ifrågasätta normen. Det är något i den här synen på mångfald som påminner om det. När man pratar om mångfald finns en liknande risk att individerna ska bidra med olikheter som ska berika, men inte utifrån deras egentliga färdigheter utan för att de är något olikt.

Ett annat tema som diskuterades var lönsamhetsargumentet att mångfald skapar lönsamhet.  Per Unckel vidhöll under samtalets gång att dagens företag inte har råd att välja bort personer för att de på olika sätt skulle bryta mot normen. Men vad händer om det visar sig att mångfalden i sig inte skapar lönsamhet? Och vad händer om läget är så stabilt att företagen visst har råd att välja bort?
Nu är Per Unckel inte expert på likabehandlingsområdet utan var inbjuden som representant för ”Anställ kompetensen” där man jobbar för att tillvarata välutbildade invandrares kompetens. Men det var nog fler än jag som blev lite orolig för det självklara sättet han pratade om att näringslivet var öppen för normbrytare.



Per Unckel, landshövding i Stocksholms län



En av slutsatserna av samtalet var att rättighetsperspektivet måste finnas med i diskussionen om mångfald men att vi också behöver alla argument som finns, inklusive lönsamhet och tillväxt för att nå framgångsrikt jobba brett med dessa frågor. Och att bryta diskriminering är något som vi alla tjänar på, inte minst för att det ger utrymme för oss alla att visa vem vi egentligen är. Eller ska man kanske säga visa vilka vi egentligen är, för nog har vi alla fler än en dimension.



Ann-Charlotte Lyman, rekryteringsofficer på Försvarsmakten berättade i vår bikupegrupp om hur försvarsmakten ska spegla hela samhället och deras arbete med mångfald. Madelene Lundin, genuskonsulent på Försäkringskassan, lyfte frågan om vikten av ett intersektionellt perspektiv i frågorna för att se varitationen inom grupperna också. 



Vuxnas främsta uppgift är att komma med nya perspektiv

Paneldebatten på Fryshuset som var kopplad till debattartikeln på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag handlade om resultatet från Fryshusandan, Fryshusets treåriga turné till 120 kommuner runt om i hela Sverige. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-vill-ha-battre-kontakt-med-vuxna_6193209.svd

Panelen, som bestod av Lena Adelsohn Liljeroth, Kultur- och idrottsminister, Johan Oljeqvist, VD Fryshuset, Camilla Keller och Karin Pihl från Fryshusets gymnasium, Aram Bahram,  Beatrice Clark och Ulf Stenberg från Fryshuset samt Micke Björk från Åre diskuterade bland annat mötesplatser och goda förebilder för unga.

En viktig del av Fryshusandan är en dag med processmetoden Open Space. Ungdomar och vuxna i kommunen får chansen att prata om fyra olika områden som rör kommunen: vad som är bra i kommunen, som skola, fritid etc, vad om inte är bra, vad man inte pratar om och vad som inspirerar. Dels var grupp för sig och sedan ihop - något som skapar möten mellan ungdomar och vuxna som annars inte skulle skett.

-  Det mest anmärkningsvärda med det vi sett i Fryshusandan är att det ser lika ut i hela landet, storstad, småstad, landsort, norr och söder, säger Johan Oljeqvist. Det är glädjande för det betyder att vi visst kan arbeta nationellt!

Johan Oljeqvist, VD Fryshuset

Tydligt framgår att unga saknar mötesplatser. Så vad är en bra mötesplats? Camilla Keller svarar eftertänksamt ”Jag har så lite erfarenhet av det så jag vet inte. ” Men när frågan lyftes utifrån vad man önskade kom svaren.

- Ungdomsgårdarna måste ha öppet längre, säger Aras 14 år.
- Jag vill ha fler vuxna omkring och det ska vara svårare att få tag på alkohol, säger Camilla 18 år
- Det ska vara platser där man kan vara sig själv och bli överraskad, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
Micke Björk nämner verksamhet i Åre där chefen sa ”Jag förstår inte varför de vill vara här, eller vad de gör, men uppenbarligen funkar det”, som en utgångspunkt till att verksamheten nu har kommunalt stöd. Ulf Stenberg, Teater Fryshuset, är inne på samma spår - att verksamheterna ibland måste vara organiska och tillåtas växa där de kanske inte alltid förväntas vara.
- Om det funkar, man vet inte varför men det gör det, då är det väl där man ska gå in och stötta. Lägg resurserna där!

Beatrice Clark, Camilla Keller, Karin Pihl, Aras, Inger Asching

Rapporten från Fryshusandan visar att 60 % av de mötesplatser som finns idag inte är relevanta för de unga.
Återigen, vi måste lyssna på de unga själva vad de vill. Och som Ulf och Micke säger, vara lyhörda för det som funkar även om det är oväntade lösningar för oss vuxna.

Och, som Karin Pihl som går tredje året på Fryshuset gymnasium säger:
- Vuxnas främsta uppgift är att komma med nya perspektiv. Därför behövs de där de unga finns.

När samtalet ska sammanfattas med att alla ska svara på frågan vad som är viktigast att gå vidare med, då återkommer ord som lyssna, lyhördhet och relationer. Liksom att mötesplatserna kan se helt olika ut.
- Man kan inte generalisera gruppen unga som om alla 1, 2 miljoner mellan 13-26 år är lika, säger Inger Ashing från Ungdomsstyrelsen. Det behövs många olika sorters mötesplatser där de unga kan känna sig trygga, säger hon och nämner hbtq ungdomar som ett exempel på en grupp som upplever mycket otrygghet.

Inger Ashing, Ulf Stenberg, lena Adelsohn Liljeroth

Många viktiga saker kom upp under samtalet, mycket har diskuterats förut men kanske oftare mellan vuxna än mellan vuxna och ungdomar. Apropå att prata med ungdomarna istället för om dem -  fråga dem vad de vill så får vi svaren. Ta med dem i beslutsfattande och i att bygga upp verksamheter så ökar chansen att det blir platser där de vill vara. Vuxna som är mogna uppgiften att vara förebilder är viktiga och ungdomarna saknar dem på sina egna arenor. Vi har förstås alla ett ansvar, precis som Samir i publiken påpekar: ”Det är allas våra barn, vi måste gå ut på gatorna!”

Och i sann Fryshusanda får Johan Oljeqvist sista ordet:
- Det viktigaste är att vi är lyhörda och att vi agerar på det vi hör i dialog med de unga.

Och just det ska vi (fortsätta) göra.

Läs också intervjun med 14-åriga Aram Bahram som skriver hiphop poesi: http://www.fryshuset.se/Fryshuset/reportage.aspx?Eid=1953 
och för mer info om paneldebatten och videoklipp: http://www.fryshuset.se/Fryshuset/nayanews.aspx?EId=2043 

Fråga unga vad de vill

Ibland kan det enkla vara det rätta. Som när man undrar hur ungdomar tänker, vad de vill och varför de inte gör som vi vuxna tycker de ska göra. Fråga dem.
Det är det enklaste, mest effektiva och intressanta sättet för att förstå det vi inte förstår. Som Ulf Stenberg, Teater Fryshuset uttryckte det: -Vuxenvärlden tycker att ungdomar gör dumma och rent idiotiska saker. De tycker att ungdomar gör irrationella val i en rationell värld. Men vi försöker vända på det. Det kanske istället är rationella val i en irrationell värld för dessa ungdomar. 

Fråga dem och lyssna på svaren. Fråga dem vad som får dem att vilja gå upp på morgonen, vad som ger dem driv och motivation, vad som gör de glada, vad de är rädda för. vad de saknar i skolan och vad de drömmer om. Fråga dem och du får svar.
Och att fråga dem, det har varit en viktig del i Fryshusets treåriga turné runt om i Sverige, Fryshusandan.
Idag kl.15.00  hålls en debatt på Fryshuset med utgångspunkt från de slutsatser som dragits under tiden med Fryshusandan med bland andra Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister, Inger Asching, biträdande GD på Ungdomsstyrelsen och självklart, ungdomar. Välkomna hit!

Och i Svenska Dagbladet, Brännpunkt idag skriver bland annat Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister, Johan Oljeqvist, VD Fryshuset och Petter, artist, om vikten av att lyfta in ungdomar i beslutsprocesser och bryta stuprören  mellan offentliga, ideella och privata verksamheter. Erfarenheter gjorda under det treåriga projektet när Fryshuset besökt 120 svenska kommuner.

”En viktig slutledning från Fryshusandans resultat är att dyra verksamheter och reformer inte tycks vara nödvändiga för att förbättra livsvillkoren för Sveriges unga (i synnerhet unga som befinner sig i destruktivitet och utanförskap), att relativt enkla förändringar skulle räcka och att lösningarna främst handlar om mentala och praktiska förändringar hos vuxna.”
Andra slutsatser är att ungdomarna behöver meningsfulla mötesplatser och lyssnande, närvarande vuxna. Ingen rocket science alltså.

Läs hela debattinlägget om Fryshusandan här http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-vill-ha-battre-kontakt-med-vuxna_6193209.svd

Alltid intressant att se saker från fler perspektiv

Just nu är det mycket diskussioner med vänner och kollegor på temat individuellt bemötande och jämlikhet. Det hör väl samman med att tänka kring seminariet jag kommer moderera i Almedalen på temat men också för att det är så komplext och intressant.

Så…bemötande är inte jämlikt bara för att det är individuellt. Istället visar ju till exempel Ulla Rantakeisu att det kan vara tvärtom. I hennes forskningsrapport ”Kön, klass och platsanvisning” leder ju det individuella bemötande till att killarna i hennes studie hade mer handlingsutrymme på Arbetsförmedlingen än tjejerna. Och samtidigt, visst måste man möta varje person utifrån där just den personen befinner sig.

Min vän Lilian uttryckte det som att man måste hitta ett sätt där det individuella bemötandet leder till ett jämlikt bemötande. På seminariet som handlade om genus och ungdomar diskuterades också frågan om bemötande och eftersom Ulla Rantakeisu var en av föreläsarna kom också hennes slutsatser upp. En av deltagarna som jobbade med ensamkommande flyktingar uttryckte frustration och en massa frågetecken kring det faktum att ungdomar på Arbetsförmedlingen fick olika bemötande utifrån flera olika samverkande strukturer:
- Men så kan det ju inte få gå till! Alla har ju rätt till samma behandling. Det är väl bara att bestämma att man inte får låta ens egna fördomar spela in när man jobbar?!

Jo det var ju just det.

Idag var det ännu ett seminarie anordnat av Tema Likabehandling, idag var det en presentation av en forskningsöversikt gjord av Oxford Research/Högskolan i Halmstad på uppdrag av Tema Likabehandling: ”Forskningsöversikt Likabehandling i arbetslivet”.  Det författaren Emilia Johansson bland annat set är att det i Sverige finns relativt lite forskning om praktisk förändring av normer och strukturer i jämförelse med forskning om existerande villkor i arbetslivet.
Alltså lite forskning om praktisk förändring av normer och strukturer […] Det är ju vad han som jag citerade här ovan uttryckte frustration är ute efter - det är väl bara att göra! Sen hur man gör är ju en helt annan fråga. Här finns, visar forskningsöversikten, flera områden där det behövs mer forskning. Metoder som förändrar normer, vad som ger långsiktiga effekter och forskning med ett intersektionellt perspektiv är några av de tydligaste exemplen.

Och här uppkommer ytterligare en intressant fråga. En person på dagens seminarie undrade om det inte är problematiskt att man pratar om alla diskrimineringsgrunderna på samma gång under begreppet ”likabehandling”? Bidrar det kanske till att det saknas emipiriskt testade metoder? Å ena sidan.
Å  andra sidan så visar ju översikten att det saknas forskning med ett intersektionellt perspektiv som är så centralt när man vill förstå att och hur olika diskrimineringsgrunder samverkar.Det är ju så intressant att diskutera frågorna ur olika perspektiv och det är alltid mer komplext än det verkar vid första anblicken!

Ja till mångfald - men varför? som är nästa frukostseminarie som Tema Likabehandling anordnar (31 maj) tangerar också ovanstående frågeställningar och andra slutsatser av forskningsöversikten som jag inte tar upp här: "Alla vill främja likabehandling i arbetslivet men argumenten ser olika ut. Vissa lyfter att mångfald ger kreativa och lönsamma arbetsplatser. Andra betonar istället att det är en mänsklig rättighet att bli likvärdigt behandlad.Vi diskuterar om dessa argument behöver stå emot varandra – och vilka konsekvenser de får för individer och verksamhet."

Nu är det snart dags att ta helg och jag önskar er alla tid för nya tankar!

För övrigt så kan jag rekommendera Sigge Eklunds artikel på Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article11336539.ab

"Tänk tvärtom - alltid!"

I torsdags anordnade ESF Jämt och Tema Likabehandling en heldag på temat "Genus och ungdomar - ett steg vidare". En heldag som innefattade både dragningar av olika projekt, diskussioner och en föreläsning av Ulla Rantakeisu som skrivit rapporten " Kön, klass och platsanvisning - om ungdomars och arbetsförmedlares möte på arbetsförmedlingen".

Jag var en av dem som berättade om hur vi arbetar konkret, mitt tema var hur Unga in jobbar med sociala medier.

Mer kommer inom kort om dagen här på bloggen, så länge kan man läsa en kort sammanfattning på Tema Likabehandlings hemsida. Där kommer förhoppningsvis också klipp med de olika föreläsarna,

”Tänk tvärtom – alltid!”Det var ett av många tips som gavs på seminariet ”Genus och ungdomar – ett steg vidare”, som Tema Likabehandling arrangerade tillsammans med ESF Jämt i veckan. Fyra Socialfondsprojekt bidrog med konkreta råd.

Läs mer här.

Presenterar stolt seminariet i Almedalen

Så kan jag stolt presentera en första version av frågeställningar och panel på mitt seminarie i Almedalen i år! Vill du se mer av hela programmet? Här kan du söka efter alla programpunkter, även Fryshusets.

Individuellt = jämlikt. Eller?
”Bara vi behandlar alla unga vi möter individuellt så är det också jämlikt”. Eller är det det?

Seminariet är ett reflekterande samtal mellan panel (och publik) kring hur vi ska jobba med ett likabehandlingsarbete i verksamheter med unga.

Kan ett sätt att göra arbetet framgångsrikt på lång sikt vara att koppla det närmare ett värdegrundsarbete?

Med utgångspunkt från verksamheter som arbetar med frågorna på olika sätt tittar vi också på hur vi kan gå från ord till handling.

Frågorna rör följande områden:

Hur kan vi bemöta jämlikt?
I ”Kön, klass och platsanvisning” visar Ulla Rantakeisu på många olika strukturer som resulterar i att ungdomarna behandlas olika - hur kan vi arbeta även om vi är en del av strukturerna?

Kan ett sätt för långsiktigt likabehandlingsarbete vara att koppla det närmare ett värdegrundsarbete i verksamheten?

Värdegrundsarbete och likabehandlingsarbete är båda lönlösa om det inte omsätts i handling. Hur kan vi koppla ihop dessa och samtidigt gå från ord till handling?

Medverkande:

Moderator: Ellen Landberg, Fryshuset/Unga in
Enikö Koch, Tema Likabehandling

Carita Juselius, COPA

Alán Ali, Elektra/Fryshuset (förhoppningsvis)

Inbjuden att medverka: DO
Inbjuden att medverka: RFSL
Projektmedarbetare i verksamhet som jobbar med flera diskrimineringsgrunder

Alla kommentarer välkomna här eller via mail ellen.landberg@fryshuset.se

För övrigt...

...så verkar dokumentären "Tjejer typ tolv" som går i svt 8 maj vara intressant.
"Det jobbiga är att inte vara i mitten. Det är dit alla vill, till mitten. Utom några som vågar balansera på kanten."

http://www.lekfalkab.se/film_tjejer.html

Om spel som kultur

I fredags var jag på mitt andra insynsrådsmöte på Ungdomsstyrelsen och fick lyssna på dragningar av regeringsuppdrag, den aktuella rapporten om ”Det lönar sig”, (se även mitt tidigare inlägg) en socioekonomisk beräkning av 28 arbetsmarknadsprojekt samt en presentation av Ungdomsstyrelsens regeringsrapport ”När, var, hur om ungas kultur En analys av ungas kulturutövande på fritiden” som kommer i tryckt format om ungefär en månad.
Jag kommer att skriva mer om den då, bland annat om de könsmönster som man sett och diskuterar i rapporten.

Det var mycket intressant och efteråt diskuterade jag definitionen av kultur med vänner och bekanta. I rapporten har Ungdomsstyrelsen valt att ha flera ingångar kring vad som räknas som kultur, från de klassiska konstformerna bild, skrivande, musik, dans och teater till hantverk och slöjd vidare till exempel som lajv, standup-komik, nycirkus till utövandeaktiviteter kopplade till teknik och nätet, t ex musik gjord enbart av datorprogram och bloggar.

Det som inte fanns med var spelkultur och det var vad jag diskuterade med vänner under helgen. Är spel kultur? Eller är det sport, kommunikation,  ren teknik? 
"Kultur ska kommentera det samhälle vi lever i på något sätt och inte i första hand vara kommersiellt", var en definition av min vän Carita. "Kultur är livet och hur vi lever det", sa min konstnärskompis Catti Brandelius, "kultur – konstnärlig, andlig odling" står det i Wikipedia. 

Heidi Ander, som tidigare arbetat på Nätvandrarna på Fryshuset förser mig siffror på ungas medievanor: 2009 spelade 47% av killarna och 25 % av tjejerna i åldern 12-13 år onlinespel dagligen. Och då är det bara tolv- trettonåringarna. Siffror från 2010 visar på att 78% av ungdomar 12-16 år spelar 1- 4 ggr/veckan, vilket är betydligt mer tid än de lägger ner på facebook.

När jag pratar med Heidi om spelkultur konstaterar vi att det kan vara allt från en sport till en fritidsaktivitet till en hel livsstil. Och att medier korsbefruktar varandra, spel influerar film, böcker , kläder, musik och så vidare. Sverige har också en av världens största datorfestival - Dreamhack. 2010 sattes det nya världsrekordet i antal uppkopplade datorer i ett nätverk där: 13 153 datorer. 
Så visst är spel en del av ungdomskulturen. 
Och nog säger spelkulturen nåt om vårt samhälle? Idag var huvudnyheten när jag klev upp på morgonen avrättningen av Usama Bin Ladin. Idag spelar massor av unga superrealistiska krigsspel som utspelar sig i Afghanistan eller Irak eller i fiktiva miljöer som ser ut som det vi sett från denna del av världen.

I en diskussion med Anders Hellspong som jobbar på DICE , Sveriges mest framgångsrika spelföretag, ställde jag frågan om hur det kommer sig att man fortfarande i så hög utsträckning måste ha krigstema i spel – med all den kreativitet och kompetens och resurser som finns i spelbranschen? Han menade att nu satsar man på realism i så hög utsträckning och när man kommit så långt man kan med det, då kommer man att vilja utmana gränserna på andra sätt. Och tittar man på de mest realistiska spelen just nu, som enligt min 15-åriga son är Battlefield Bad Company 2 och Medal Of Honor, så kan man se att det inte kan vara långt kvar till den brytningen.

Och det låter ju lovande.  För tänk vad många tankar som är otänkta och spel som är ogjorda. Jag hörde vid ett tillfälle att våra tankar är till 95 % samma tankar som igår. Och förrgår. Och dagen innan dess. Vilken möjlighet – vilken arena för helt nya tankar. Tänk om vi bara skulle tänka, säg 70 % gamla tankar varje dag, det skulle betyda en 25% ökning – alltså hur många nya tankar som helst, som kan bli till innovativa lösningar i spel, musik, text och bild. Heja kulturen!

För övrigt....
..så var det modigt av Patrik Sjöberg att berätta om övergreppen han varit utsatt för. Så otroligt viktigt att lyfta upp och motverka skulden och skammen. Heja Patrik och de andra som nu vågar berätta!