Allt kan hända!

Började dagen med att besöka Södertörns högskola och diskutera möjliga samarbeten mellan Fryshuset och dem. Så intressant och inspirerande.

Att sammanföra teori och praktik på det sättet vi diskuterade gör mig övertygad om att allt är möjligt.

Vi träffade flera personer som på olika sätt hade koppling till deras erfarenhetsbaserade utbildningar, bland annat ”Interkulturell lärarutbildning mot fritidspedagogik” och hade givande diskussioner kring informellt lärande och erfarenhetsbaserad kunskap.

Tänk om vi kunde få möjlighet att till exempel göra ett metodutvecklingsprojekt tillsammans kring detta? Snacka om praktik och teori i ett perfekt giftermål. Bygga metoder kring hur vi synliggöra den informella kompetensen utifrån deras undervisningsmetoder som handlar mycket om reflektion kopplat till dilemman kring praktisk erfarenhet. Reflektioner som hela tiden också kopplar tillbaka till teori.

För övrigt

Så var jag på Unga Klara i fredags och såg föreställningen ”Uppfostrarna och de ouppfostringsbara”.

Fantastiska skratt, gråt i halsen, stilla intryck, tankar om makt och föräldraskap, hög igenkänning och lyckorus över att få vara en del av föreställningen.

”Hur är man en bra förälder? Och hur är man ett bra barn?”

Visst väcker det tankar. Och känslor.

Många situationer och repliker stannade kvar hos mig. Bland annat en scen när barnet höjer rösten mot den vuxne och säger: ”Du säger inte så till mig!”, en stund efter att tonårsmamman gjort detsamma till ett annat barn i affekt.

En så vanlig replik hos många, men omvänt vad betyder den då? Stannar vi som vuxna upp och lyder? Accepterar? Tar det till oss?

Knappast.

Eller den uppgivna pappan som höll sin dotter i ett järngrepp, fick henne att dansa, spela, vara vacker och ljuv. Och spela cp-skadad.
”Inför sina barn är man alltid liten.

Men man måste vara större än dem. Man måste var större än dem.”

Pjäsen ställer många frågor kring vad vi föräldrar ska ha våra barn till.

Se den.